Tro nu inte att detta inlägg handlar om liten eller om Simon, för det har ingenting med dom att göra!
Det är dom som har fått mig att förstå allt som är viktigt. Och dom har format mig till den person som jag vill vara.
Jag tror jag behöver prata av mig, men hur och med vem? vet inte ens själv vad det är som tynger ner mig!
Känner att jag har gjort så många fel i livet, och jag kan inte göra dom ogjorda? Hur länge ska jag tänka på det här.. När ska ångesten släppa? varför sårar man människor som står en allra närmst och som stöttar en, och gör allt i världen för en? Är bara så ledsen..
Det hela med att växa upp alldeles för tidigt är bara en del av mig själv, den del jag är stolt över.
Men det är sättet jag blev blind på? det vidriga sättet! hur kan man gå så långt och bara förfalla? Ush, sitter här och förbannar mig själv för jag lyssnar på deppmusik. Gör så att man bara vill krypa ihop i fosterställning och skrika rakt ut! Att man bortser från alla som faktiskt bryr sig och söker desperat hjälp på konstiga sätt?
Som att vara ute 5 gånger i veckan, strula runt och bara göra bort sig! vad kan det vara bra för? vad har det gett mig? ingenting förutom tömt kontot på över hundratusen och ångest. Ren och skär ångest!
Jag uppskattade inte det jag hade då, och kommer nog vara förbannad över det livet ut. Nått som bara inte försvinner även hur mkt jag önskar det. Visst hade man kul, men i efterhand vill jag bara gå tillbaka och smälla till mig!
När jag träffade Simon så hade jag nog en riktigt identitetskris! jag mådde verkligen helvete. Rymde landet några veckor innan och drog till Grekland. Bara för att släppa smärta & ha det bra! och visst fan hade vi det underbart. Men nånstans så låg ångesten och grodde. När vi kom hem så fortsatte resan, va ute konstant… Men, hade jag inte varit på just Berns den Onsdagen så hade jag aldrig mött Simon.
Där började mitt nya liv! ett liv fullt av mening, en kärlek som är starkare än allt. En kärlek där jag visste att jag gjort fel i tidigare förhållanden. Och jag lovade mig själv att ge allt i hela världen för Simon, att aldrig någonsin såra någon mer. Simon visade mig ett helt nytt liv.. Han formade mig till den jag är nu. Och jag är så jävla ledsen över att jag inte kunde ha varit den jag är just nu för ett år sedan. Så människor slapp komma i kläm för mitt idioti..
Ni ser, tankar som bara rullar! inget viktigt.. men ibland vill man bara få ut saker som man gömmer längst längst in.
Det är kanske så livet är? Istället för att tänka på det som varit, gläds över att du nu trivs med dig själv och det liv du lever. Det förflutna är en del av dig, det har format dig och får dig att uppskatta det du nu har funnit. Det gamla som hänt, kan göra att du med aktiva val kan påverka din framtid och hur DU VILL leva den. Kanske är det just det förflutna som kan få dig att uppskatta det du nu har.
Sedan kan man alltid gå tillbaka och säga förlåt till de människor som har kommit i kläm. Det är aldrig för sent att göra det.
Hälsningar
Sofia – som läser din blogg varje dag.