mammasangel

PATRICIA- Mamma till tre små!

Jag är tom, tom på känslor och tom på ord. Försöker att vara stark, försöker att inte visa min oro! Men under ögonblicken så brinner det och kroppen vill bara strejka och skrika rakt ut! Känslan av att känna sig fängslad i sina egna känslor, att man tränger undan allt för att inte göra andra oroliga eller rädda.

Idag. Idag vill jag säga vilka fantastiska barn jag har, Wilja är så liten men så förstålig så jag finner inga ord! Hon tittar bara på mig och säger: mamma ingen fara, Linus bara åka doktorn. Ingen fara mamma! Det skär i hjärtat att dessa små ögon genomskådar mig även om jag inte visar något! Hon känner mig bättre än någon annan, hon är min dotter. Hon är mitt allt!

Idag stängde jag toalett dörren medan barnen sov, och bara skrek rätt ner i handduken. En befrielse! Jag får vara ledsen. Jag får vara förbannad! Jag får tycka de här är så jävla orättvist.

Idag har febern funnits i två veckor!
Och inget svar. Inget varför! Ikväll har den varit på 39,6 och jag kan inte göra någonting. Jag kan veta på avstånd.
Magen klarar inte längre av alla tabletter, så kräkningar började igår natt, och är fortfarande där.

Att se den människa som står mig närmst i livet vara så sjuk, gör mig förkrossad. Att bli så matt & så tagen. Många andra har familjer, nära relationer. Vet ni vilka jag har? linus & min syster. De är de enda två som jag har att luta mig emot! Jag kan inte ens.. Tänka tanken på att något kan gå fel.

Bara att få ett svar! Vilken dom som helst.. Bara att få VETA så man kan sätta en behandling därifrån! Men denna gnagande oro tar över mina dagar.

Jag vill bara få gå en promenad själv, rensa tankarna! Samla krafter.. Men jag har ingen att be om hjälp ifrån.

Snälla älskling!
Bli frisk, kom tillbaka till oss.
Jag saknar dig så! <3

20120718-223947.jpg

stats