Sorry alla ni där ute för jätte tråkiga inlägg, vi har bara en period här hemma som är riktigt tung med Wilja.
Min dotter är verkligen som försvunnen, och jag saknar henne. Jag kan räkna de bra stunderna vi har på en hel dag med ena handen. Från att hon vaknar till att hon somnar så skriker hon, eller gråter, gör dumma saker, slår mig, slår novalie eller bara gör allt hon kan för att göra så jag går upp i taket.
Hon drar ner tvätten, sätter mig framför och säger Nej Wilja, om och om igen så tar jag henne och sätter henne på golvet framför mig. I 20 minuter höll hon på att envisas om den dumma saken! Hon kastar sina stolar, hon kastar alla leksaker på golvet hårt så de går sönder. Hon går bakom Novalie och puttar henne, så Novalie är självklart skit arg och as irriterad på Wilja. Såfort hon kommer nära så skriker hon bara rätt ut! Det här är så förbannat jobbigt.
Hon har blivit så elak och jag förstår inte vart de kommer från! När vi åker iväg så är hon snäll som ett litet lamm, det är hemma hon förvandlas och blir en unge som jag inte vill ha något alls att göra med. Hon kastar med precis allt som kommer i hennes väg! Och när man verkligen säger ifrån på riktigt så brister hon ut och säger liknande: ”Mamma jag är snäll, jag lovar att jag ska vara snäll” – eller ”Mamma, jag är faktiskt Wilja Lindh! Släpp mig, jag är Wiljaaa” , eller – ”Jag är liten, du får inte bli arg på mig”. Och man blir som en mes fast jag försöker att visa att nu är det bra och där gick gränsen.
Jag sitter och försöker komma på vad fan jag gör för fel, VARFÖR har hon plötsligt blivit såhär, och vad fan kan jag göra åt saken.
Treårstrots kör upp något i röven! Jag råder ALLA som ens funderar på att skaffa barn, gör det inte. Precis så känner jag just nu! Och jag känner mig usel. Jag längtar INTE efter nästkommande dag, och de känns hemskt. Hela dagen har jag känt: Helvete, imorgon är Wilja hemma hela dagen. Hur fan ska vi klara av det här! Räknar dagarna till hon får åka till Pappa över helgen för att få en minut i lugn, och vet ni hur förjävligt det känns? det har aldrig hänt, tills nu.
Jag förstår att det är mycket som händer i hennes lilla kropp, men jag vill ju bara hjälpa! Och när jag inte kan, så känner man sig så maktlös.
Jag vill inte att hon ska vara så arg, jag känner skuld att hon åker mellan mig och Pappa. Men hur många barn har inte så, och de går inte göra något ÅT.
Jag försöker att vara extra tolerant. Jag brukar inte höja rösten, men den senaste veckan har jag gjort de allt för mycket!
Det suger riktigt jävla hårt just nu, och jag drömmer om att få gå till jobbet och bara få lämna allt för en stund..
Jag älskar mina tjejer över allt annat som finns, någon annan som nämner det ska ha ett skott i pannan! Men ibland vill man bara få ur sig, ventilera och få höra råd.. någon annan som är i samma situation! för de här är fan inget man ofta ser, alla har de ju så bra och inget är konstigt. Börjar tro att jag är den enda morsan i detta land som faktiskt tycker detta med att vara förälder är sjukligt jobbigt ibland.
Tack, för att jag verkligen inte är ensam med att leva med ett litet skrikande monster. Trodde inte den riktiga trotsen skulle komma förrän han va runt tre, tji fick ja den började strax efter han fyllde ett. Och ja, jag ska fly, låta honom vara med sin pappa, i hela 3.5 dagar. Så att jag, den lilla stunden kan ladda batterierna och komma hem som en ”ny” mamma. Och nej jag får inte alls dåligt samvete för det. Jag vet att fler lever med barn som just nu blir lite argare än andra. Så jag känner mig inte ensam. Hoppas allting blir bra för er snart. Tänker på er. Stor kram <3
Hej!
Har läst din blogg ett tag nu och aldrig skrivit någon kommentar förut men nu känner jag att jag måååste skriva!
Många gånger när jag läser din blogg ler jag eftersom jag tycker du verkar vara en otroligt fin mamma och att du faktiskt vågar vara så ärlig och verkligen står för vad du tycker/känner!
Det är sällan man får läsa om den ärligheten att det faktiskt är SKITJOBBIGT att vara mamma ibland! Är 29 år, har själv 2 barn på 8 och 2,5 år så det här med två-årstrotsen vet jag så väl vad det handlar om!!
Önskar att jag hade något super-råd till dig men ville eg bara ge dig en applåd över din ärlighet!!
Det enda jag kan säga (även fast det inte är någon tröst när man är mitt upp i det) är att det går över!!
En tanke som slog mig är om det har något med att göra att du precis börjat jobba. Vaknar hon på nätterna och ser att du är borta? Eller har det något att göra med att hennes pappas livssituatuon ändrats? Det finns kanske inte något bra svar utan kanske många olika saker som sker kring henne nu? Massvis med styrkekramar!
Trotsperiod, Melina var riktigt hemsk från 2 års ålder fram tills hon var 2 år och 7 månader då lugnade allt ner sig igen. Den perioden bestod typ av bråk från morgon till kväll, det är SKITTRIST men sanningen är att det enda man kan göra är att vara konsekvent med reglerna, upprepa sig tills man spyr på sin egen röst o gnäll.
Melinas absoluta favorit grej under den perioden var att slå mig precis hela tiden (fanns bara jag då för Ali var ju i Ghana).
Det ger med sig till slut så det är bara stå ut och ta till vara på de bra stunderna:)
Sedan kommer trots efter de fyller 3 men det är på ett helt annat sätt som det tar sig uttryck, Melina ifrågasätter allting nu precis hela tiden:) Det hör ju till!
Styrkekram till dig!
Verkar som hon kommit till ”fasen” när det absolut inte funkar att säga nej. Ju mer du säger nej desto roligare är det att fortsätta med det som är nej. Har du försökt att avleda? Fråga om ni kan göra nåt roligt, leka på rummet? Få henne att känna sig viktig, hjälpa dig med med nåt i hemmet. Självklart måste man även säga nej, men försök att välj dina strider.
Ja, du har säkert redan försökt med allt. Trots är verkligen jobbigt och kan driva en till vansinne! Usch så arg man kan bli ibland, jobbigt och inte alls kul. Har själv en trotsig dotter som nyss fyllde 3. Andas…räkna till tio… Kram
Vet hur du har det. Vi har haft en sådan period med. Försök att uppmärksamma det som hon gör positivt och verkligen berömma mycket då. Sen får man försöka att inte uppmärksamma de negativa sakerna lika mycket även om det är svårt. Självklart ska man säga till och tala om när hon gör fel, som när han går på sin lillasyster och dig! En annan sak som hjälpte oss var när vi gjorde något ensam med den stora. Det behöver inte vara något märkvärdigt. Bara att åka och handla tillsammans eller laga mat tillsammans och lillasyster får vara med pappa. Oftast så handlar detta om uppmärksamhet. Hoppas det blir bättre för er! kram
Många har det som du och många vill säga det du säger!! Men utåt sett vill de flesta måla upp en fasad att deras liv är såååå fantastiskt och såååå underbart!!! Verkligheten läser man på din blogg <3 Jag har som du fast med ett mkt äldre barn!! Läser ditt inlägg och suckar… Vet precis hur du har det:/ Många kramar till dig du underbara <3
Jag tänker så här jag: Det händer förstås massor i hennes lilla huvud och hon vet inte hur hon ska hantera det, inget konstigt med det liksom. Jobbigt, men inte konstigt. Jag gör så att när dom här perioderna kommer så håller jag inte lika hårt på precis alla regler, vilket gör att hon inte kan reta upp mig när hon försöker. Jag tänker att när hon vill göra mig arg så behöver hon min uppmärksamhet. Kan jag inte ge henne det precis den sekunden så försöker jag göra någon slags deal, att hon får kolla på en film så länge så läser vi bok sen, eller nåt sånt.
När hon bråkar om reglerna jag fortfarande håller hårt på så visar jag tydligt vad som gäller, säger till ordentligt att så gör man inte osv, och sen ignorerar jag allt vad skrik heter. Gör hon om det, så säger jag till på samma sätt igen och ignorerar igen om hon skriker. Och skriker gör hon läääänge, 40 min utan problem. Men det brukar ta några dagar och sen lugnar det liksom ned sig en aning när hon inte har så himla mycket att tjaffsa om längre.
Ett exempel är att hon bara får se på film en gång om dagen. Det tycker inte jag är lika viktigt att hålla på som att man typ inte kastar mat på golvet, så vill hon se film 358496 gånger så får hon väl göra det. Värdsligt egentligen. Vill hon kasta sina leksaker, så fine. Gör det! Men ta bort det som faktiskt kan gå sönder liksom.
Förstår du hur jag tänker? Ibland är det liksom lättare att bara bryta situationen med att komma med ett helt annat förslag. Typ måla, eller så. 8/10 gånger så målar ungen på bordet istället, men dom gånger det funkar så vet jag att det blivit lite lättare och hon får också en liten paus från alla känslor en stund.
Och det går över, Patricia. Man får stå ut bara, och man är inte mer än människa. Så länge man inte använder det argumentet som ursäkt för att få skrika, utan som tröst när man känner sig som en usel mamma så är det väldigt bra att komma ihåg det.
Känner igen mig så mycket i det du skriver. River är precis lika just nu.. Piper hela dagarna, slåss (sjukt hårt), nyps och bits. Skriker och är uppe i mig hela tiden. Går jag en meter bort från honom så gör han något hyss så att han ska få tillbaka uppmärksamheten.
Hos River tror jag att det är lite otrygghet just nu med tanke på allt som hänt med Elliot. Jag tror han känner att jag är vek och inte mig själv och därför kan han testa gränserna lite extra mycket. som tur var finns det små, små stunder om dagen då han är glad.. men dom är verkligen få. Jag blir tokig av att vara hemma just nu och flyr gärna från gnäll, skrik och att bli slagen.. Det känns som det enda jag gör är att ”skrika” åt honom och höja rösten.. vill inte ha det så, så jag hoppas det går över snart. Både för River och för Wilja 🙂 <3
Usch, vilken kämpig period. Finns det inte någonstans du kan vända dig och få lite professionella tips och råd? Det kanske kan underlätta något för er.
usch ja för trots!! känner igen mig, när man längtar efter att barnen ska somna så man får en paus och andas!
Wilja är ett smart barn och troligen försöker hon spela ut dig mot hennes pappa, hon prövar gränserna om och om igen för att ni är hennes trygghet…. försök prata med pappan om samma regler och och rutiner, iaf tills hon lugnat sig 🙂
Hej!
Måste börja med att säga att jag älskar din blogg och läser den regelbundet! Dina två tjejer verkar vara två gullungar!
Tanken som slog mig när jag läste ditt inlägg var att det kanske skulle fungera att ge Wilja några timmars egen tid med dig då ni hittar på något speciellt, kanske åker någonstans eller gör något mysigt ihop. Jag vet inte hur ofta ni gör det eller hur ofta du har möjlighet att ge henne det. Men då kanske hon skulle få känna fullt fokus på henne och få en speciell stund med sin mamma. Vad tror du om det?:) Om annat kanske det hjälper för stunden och hon precis som du får en rolig stund ihop!
Lycka till med allt och tack för en jordnära och mysig blogg!
Hej fina du!
Jag har följt din blogg ett tag nu, varit tråkigt och dålig på att lämna ett spår efter mig. Vet att det ibland kan vara roligt att läsa kommentarer.. Men nu gör jag det, kan dessutom inte låta bli!
Har en son som är nästan jämnårig med Wilja och har många gånger bara tänkt ”herregud hur lyckas hon” för dina barn är väluppfostrade (även ännu trots att du har en jobbig period) och alltid glada och tänkt lite hur klarar hon alltid ha så glada barn och ”slippa” trotsen och varit lite avundsjuk. För exakt så som du har det nu håller jag på att komma ur med min pojk, och det har varit en tuff period både fysiskt och psykiskt. Jag har längtat efter att få åka till jobb för att få lite lugn, och det har kännts Förjävligt.
Det jag vill säga är att du inte är ensam och deg kommer bli bättre. Du är fantastisk och att du vågar skriva detta är väldigt starkt även skönt för andra att läsa och känna vi inte är ensamma . Massa styrke kranar till dig, Jasmine.