Under dagen så bestämde vi oss för att trotsa de himla tråkiga vädret och tänkte gå ut ändå! Första gången sedan Tristan föddes jag är ute på egen hand och roar mig. Verkligen lämnade hemmet med blandade känslor! Som att gå ut för första gången, men en laddad ryggsäck med ångest på en och samma gång.
Innan jag kom fram till ersättningsbussen så var jag redan kall & dränkt! Kom till stan och började ta oss ner till Tgi fridays för en väldigt efterlängtad strawberrydaqurie! Alltså wow så gott det är. Vi beställde in en hel kanna! Perfekt att dela på. Vi beställde in massa go mat, pratade en massor och hade de så mysigt. Tiden bara flög fram & suget på att gå ut för oss båda minskade på en gång, så vi slog på stort och beställde in efterrätt också! Haft en sjuhelsikes mysig kväll ändå.
Sitter på tåget hem, och är glad att jag inte kommer vakna imorgon & ha ångest över att vara bakis. Trött kanske, men inte må dåligt! Tror jag lägger mig på soffan bara för att verkligen få en lyxig kväll & natt och få sova ostört. Pussa lite på alla dom där hemma!
Att gå i stan på kvällen, eller att ens sitta på pendeln gör så jag får ont i magen. Hur orädd och oförsiktig man var förut? Full som stryk med en kjol knappt nedanför rumpan vinglandes i höga klackar! Killar kommer fram, ställer sig för så att man inte kan komma förbi och ler som att dom vore något. Ropar efter en och frågar vart man ska. Fruktansvärt obehagligt och vågar inte lämna telefonen utan har den nära hela tiden. Det här är med säkerhet sista gången jag någonsin mer åker ensam hem denna tid, och nu är det ändå inte som värst.
