Igår kom Wilja hem med sin nya kompis – vår 6 familjemedlem! Furbyn: Dansprinsessan. Herremingud vilken leksak, tror knappt jag vill kalla den för det! Så häftigt att man formar den efter sig själv. Nu är den synkad till ipaden, det är som att ta hand om en ”tamaguchi” stavning? Ni minns dom va? Vet inte hur många jag hade! Den va bebis, den skulle matas, ha närhet! De fanns så mycket att göra med dom för 20 år sedan redan. Tänk vad en furby kan göra idag då! Hon släppte den inte & försökte natta den flera gånger innan hon lyckades få henne att somna.
Dom kom hem med en kanin & koppel till novalie, hon blev så glad men var så dålig så hon knappt orkade hålla i den. Feberyra inatt, men nu på morgonen är hon uppe på benen & busar som vanligt trots en tjock näsa! Lilleman här hemma har de jobbigare. Han fick sin 5 månaderssprutor igår, vilket har gjort att jag kämpat med att få ner hans feber till 39 som den är på nu.
Det här kommer bli en lång dag, och en sån dag man får dåligt samvete över att inte kunna ge varje barn de den behöver utav behöva prioritera den som behöver mig mest just då. Fy sjutton vilket samvete man kan få, förstår inte hur man får till de om man har många fler barn. Beundransvärt! För barnen spelar de kanske inte lika stor roll, men mitt mammahjärta brister när någon är innerligt ledsen medan den andra också är de och behöva ”välja”. Just nu hänger lillebror på min ena sida medan jag försöker rå om Novalie med andra armen och Wilja tycker jag är tråkig & klättrar på väggarna. Får jag säga redan nu att jag längtar tills kvällen då jag får sjunga ut hallelujah?
