Idag har det varit en kass dag från morgon till slut. Har verkligen varit hur ledsen och deppig som helst, och av egentligen ingen stor anledning! Kalla de graviditetshormoner eller ej, men har varit allmänt trött orolig och less.
Känner att jag har så mycket att skriva! Men kan lixom inte få till någon början.
Sen har min kära underbara dotter verkligen gått mig på nerverna idag, och i dessa lägen så vill jag reklamera henne när hon inte är sig själv! vart är mitt baaaarn.. 🙂
Äsh, handlar nog i de hela om att jag är r a s t l ö s och känner att jag verkligen inte har gjort nått vettigt på hur länge som helst. Och att jag verkligen behöver det! Är förbannad över att vi ÄR två förälder till Wilja, men hon har bara EN. För den andra har henne aldrig… Tror det är TVÅ gånger sedan i Maj! Och det gör nog vem som helst lite trött i skallen. Speciellt att Wilja är MIN dotter och inte Linus, vilket innebär att hon är mitt hela ansvar och inte hans. Vilket innebär att jag hela hela tiden övervakar henne, och släpper henne aldrig ur blicken. För jag VET att hon är mitt ansvar och inte hans! Men de gör mig frustrerad och trött… är ledsen på Simon! så de skriker om det.
Men jag orkar inte bråka längre, och har inte orkat bråka på så så länge nu! Jag orkar inte tjata, jag önskar bara att han kunde tänka på mig ibland.. nån gång! att han ska vilja träffa Wilja mer, att han ska vilja ha henne över någon natt! att han ska vilja vara med sin dotter helt enkelt, och de är så obegripligt för mig att han inte vill!
Det som gör mig ondast är att när han VÄL är med henne, så är han världens bästa Pappa! hur kan han då bara inte höra av sig på veckor efter det?
Blir helt tokig.
Mycket snurrar, sen är jag själv också.
Det gör inte saken bättre! Men hey, nästa vecka börjar jobb. Så detta va inte sista chansen till att göra nått nej..
Usch jag förstår hur du tänker angående pappa rollen, tråkigt att han har tagit sådant avstånd från Wlja, fast Linus inte är Wilas riktiga pappa så är han ju den finaste "pappan" ändå..
Robbin, melwins pappa har aldrig ens träffat honom, han ser oss på stan med går bara förbi, lossas som vi inte går där. Jag får seriöst panik vill bara skaka om honom och sätta Melwin i hans famn, lätt för papporna att bara dra. Leva livet som om något aldrig har hänt. Medans vi står kvar och tar hand om våra barn, fast jag gör det med kärlek.. Önskar ibland bara att han kunde dela detta fina..
Ja, det är obegripligt för mig också. är han ung?