Ikväll så har det varit svårt att hålla tårarna inne♥
Jag tror det är många mer än jag som kollat på galan, vilka historier, och vilka öden.
Det här är något som ligger så långt borta från mig, man tänker ofta: Det där kommer aldrig hända mig! Men tänk om det gör det?
Mina barn.. där brast det! Det är så orättvist så jag inte finner några ord, man blir så förbannad! och folk som kämpat igenom, och klarat sig från de här.. de önskar jag alla människor som drabbats! Att klara sig.
Cancer.. är den största rädslan jag har inom mig, att mina barn ska drabbas! att jag ska drabbas, att någon jag älskar ska drabbas.
Jag får panik av bara tanken, och jag har alltid tyckt detta ämne varit så oerhört jobbigt, men ändå så är jag så intresserad i det.
Vad som helst, jag, vem som helst.. förutom mina barn! hur orkar man fortsätta leva om ens barn drabbas och går bort? obeskrivligt och helt overkligt.
Efter denna kväll, så är jag helt upprymd utav känslor.
Och att det finns så många människor där ute som skänker pengar åt det här, är så jävla genuint äkta och tacksamt! Ibland är vi för bra för att vara sanna. ♥
HEJ 🙂
NU finns jag här…
haha
Ja det var verkligen gripande. jag satt o grinade till Arja Sarjomas ’Jag vill tacka livet’. Jag blir så berörd och har en nära familjemedlem som är drabbad så det är klart man dras med. Och jag tycker din blogg är fin och har mycket att ge så jag tror jag blir en av dina prenumeranter, hehe =)