PATRICIA- Mamma till tre små!

Det är därför jag ska påminna mig själv om varför jag verkligen inte gillar att mobilblogga.
Under detta inlägg så satt jag på tåget i går, och skrev ett riktigt långt inlägg där jag förklarade miljoner saker, men de publicerades inte. Utan det som syns, det är endast titeln. Morr! Nåväl, då säger jag hej. Eftersom det var ett par dagar sedan, så börjar jag med att berätta att i Tisdags efter skolan så tog jag mitt pick och pack och åkte mot Gnesta! Mamma kom och träffade upp mig, vi gick och handlade allt inför Pappas hemkomst, handlade de första som bröd, smör, mjölk & saker han tycker om. Städade i ordning, bäddade och donade. Nåväl, när jag blev klar så tog jag en promenad ner till mitt gamla jobb, där mamma numera är gruppledare!
Dom jobbar ju med Pappa, men dom hade absolut ingen info från sjukhuset om när han skulle komma in med sjuktransporten.

Så jag tog telefonen och ringde, fick kontakt med någon som verkligen inte kunde svara på en enda fråga. Kvällen innan så hade det blivit bestämt – att han inte alls skulle få åka hem, utan komma till Liljedalshemmet för rehab i två veckor innan han är stark nog för att ha hemtjänst hemma. Han blev måttligt glad, kände sig ledsen! och kanske hade lite förutfattade meningar, (där hamnar man bara när det är dags att dö) , och ja! för många är de så. Men han ska dit och fasiken klara sig igenom det här!

Inte mycket att göra, så jag gick hem till Pappa, bäddade ut i soffan för mig och försökte somna. Hade så mycket att tänka på, så den natten var riktigt jobbig faktiskt.
Första gången jag sov i hans nya lägenhet också, och jag brukar inte vara kinkig. Men han bor på nedre botten, och jag hade bara en feel bad känsla i hela kroppen!
Och jag vaknade inte härligare heller, plötsligt står det en man i vardagsrummet! på fullaste allvar, Reijo som han heter blev minst lika rädd att se mig som jag blev över att se honom. Det är fastighetsskötaren, Pappa hade ringt honom ett par dagar innan och bett honom ta fram hans rullator… hahahaha! jag vaknade i allafall till illa kvickt! Satte på en kopp kaffe och försökte lugna ner mina hispiga nerver.

Packade i ordning allt han skulle ha ner till Liljedal! oroade mig över att få möta en ledsen Pappa, men när han kom med sjuktransporten så sjöng han! så lycklig var han över att få lämna sjukhuset trots att det var Liljedal han kom till. Han var glad över att få träffa all personal, och få ett eget rum.. Han har ju delat rum med 4 andra i över en månad, det är rätt lätt att man blir smått irriterad. Han undrade också varför inte jag kunde bo hemma hos honom medan han låg inlagd, om jag bara kunde. Mamma såg att han började gråta när jag gick för att hämta hans telefon. Klart att han inte vill vara ensam, de förstår jag också! och jag ska verkligen försöka åka så fort jag bara får lite ledig tid över för att träffa honom.

De blev rätt tunga steg därifrån, och jag landade hemma strax innan 19.
Men de viktigaste, det går sakta men säkert åt alldeles rätt håll