Jag har en sån ångest i kroppen som gör att jag inte kan slappna av.
Jag kan inte sluta tänka! Så länge har jag haft detta samtal i huvudet, hur allt skulle ske. Skulle vi förlåta varandra innan, eller skulle jag aldrig få chansen till att få prata ut?
Fan alltså! Man ska aldrig lämna någon och vara ’osams’, precis vad som helst kan hända! man kan inte heller alltid gå runt och tänka så, men ändå.
Jag och min Pappa är precis lika tjurskalliga, den delen har jag ärvt från honom! och även om vi egentligen inte är så sura på varandra, så är de ingen av oss som någonsin vill ta första steget! Brist hos mognad hos oss båda, han vet att jag älskar honom, och jag vet att han älskar mig! Just därför är de ännu jobbigare.
Jag har alltid varit hans minsting, det är alltid jag som behövt honom och all hans hjälp! Mina syskon va stora när jag kom, då han var kring 50 när jag föddes! Och han fick börja om, men med vilja. Jag var önskad från hans del, men inte från min mammas sida på den här tiden.
Han stod ut med mig i precis allt, och idag tänker jag : hur fan orkade han med mig! för jag var ingen lätt tonårstjej, jag vet att jag var krävande.
Han var inte heller lätt att leva med, de påstår jag inte!
Men han var gammal, och min vilja blev hans lag för att han faktiskt inte orkade tjata emot mig.. så jag körde över honom, många gånger! Många gånger tror jag också att det bedövade hans ångest mot mig, då han drack mycket när jag var liten, och var aldrig en ”närvarande” Pappa efter hämtningen i skolan 14.00 då första groggen intogs.
Jag la skuld på honom & va arg, han tog emot & gav. Hur bra var de egentligen? Jag ville ha min Pappa, inget materiellt. Men de var de han kunde ge då!
Sen kom tiden där allting började bli jobbigt, jag sa ifrån och han backade bak.
Wilja var liten, han hjälpte oss oerhört mycket då. Allt från ekonomiskt till de mesta, han hade slutat dricka helt. Och jag tror han ville vara mer delaktig än när jag va liten?
Vet inte, men jag irriterade mig på att ha honom inklampandes 249 gånger om dagen utan att han ringde innan.
Jag ville väl visa att jag kunde klara mig SJÄLV idiotiskt nog och förde honom åt sidan mer och mer.. i hela mitt liv har jag mer eller mindre bara haft min Pappa, så han var den sista delen att ’klippa’ bort för jag skulle klara mig själv. Många gånger då tänkte jag: Hur överlever jag om pappa inte finns längre? Han var och är gammal, och min panik har alltid varit den dagen han går bort! Då har jag alltid sagt, men då blir jag helt ensam..
Just nu är jag så arg på mig själv!
Jag är arg på pappa! för varför vår relation sett dålig ut de sista månaderna är tack vare något helt annat, och om jag bara fått chansen att säga att allt är OKEJ.
Nu vet jag ingenting! Fick prata i telefon med honom idag, allt han sa va: ”mamma, mamma”.. ja sa jag, hon är här. ”Bja Bja” fick jag till svar, vilket samtal!
Tårarna bara rann när jag fick höra min Pappa sluddra 🙁 Pratade med sköterskorna, hans hjärnblödning var rätt stor! så dom vet inget i dagsläget, de brukar ofta komma en till i samband med första, så blir de en till åker han direkt till uppsala för vidare OP.
Hans blodtryck va 220/130 när Mamma hittade honom, hade de varit högre så hade snart hjärnan exploderat!
fan, förlåt mig.. Jag älskar dig!
Det är vid tider som dessa gammalt groll inte längre betyder något. Fokus finns bara på en sak och det är att han skall tillfriskna och bli bra! Styrkekramar!
Usch, jag lider med dig!
Vet hur det är, min pappa har fått hjärnblödningar och haft 230-240 i blodtryck och fick ligga på sjukhus i en månad!
Som tur är har han klarat sig igenom det, håller alla tummar för dig och din Pappa med!
Jag har en liknande situation med min pappa, dricker för mycket, envis. Han är frisk men jag är konstant irriterad på honom och det vill jag inte. Var bara skönt att höra en nästan liknande historia. hoppas han kan bli bättre och hoppas du mår bra
Men usch, verkligen inget roligt. Men inte ska du lägga skulden på dig själv. Man kan ju aldrig förutspå saker och det viktiga är ju här och nu, det som varit har varit. Hoppas din pappa kryar på sig nu så ni kan få en ny start igen. Kram på dig.
Fy vad de gör ont i hjärtat att läsa det här. 🙁 Jag hoppas verkligen att han kommer bli helt bra, och att ni kanske hittar tillbaka till en relation på en ”lagom” nivå, missförstå mig rätt nu 🙂
Kram på dig och jag tänker på dig, måste ha varit ett par tuffa veckor för dig nu <3
Hoppas att din pappa blir bra.
Styrkekramar
Hej du, vad jag känner med dig :(. Min pappa dog för 2,5 månad sen efter en hemsk sjukdom då var mina barn 5 månader & 2 år. Min pappa var också gammal & fick mig sent & han var min stora trygghet i livet. Men nu är han borta & jag kan säga att livet går vidare ändå & mina barn är verkligen mitt allt. Hoppas att allt ordnar sig, kram till dig & dina fina barn
USCH vad obehagligt!
Jag vet hur det är att ha en tjurskallig pappa.
Men man måste ta tillvara på varandra. Livet är för kort…
Hoppas din pappa mår bättre snart 🙁
/Fia
Håller tummar och tår, att ni får ses och prata. Tänker på er. Kram
Kramar till dig! Vilken kämpe du är!!!
<3
Usch detta är hemsk att läsa! Jag hoppas att han kommer bli bra och att allt kommer att ordna sig för dig/er.
Du har en väldigt bra och ärlig blogg, så pass ärlig att man sitter här hemma och gråter till vissa ilägg.
Tänker på dig/er. Kramar om.
Skickar massa kramar!
usch har tänkt på dig hela dagen, massa kramar till er, vet att det är svårt men försök att ta de lugnt<3
Massa kramar. Hoppas din pappa blir bättre snart. Och ni med gör den delen <3
Styrkekramar till dig!
Men herregud gumman.. Jag LIDER verkligen med dig! Du vet att jag alltid finns här fast vi inte har speciellt mycket kontakt, alltid gjort kommer alltid göra. Skickar mitt nummer på fb
Åh! Blir helt rörd när jag läste de här! Kan inte säga att jag förstår men skyll inte på dig själv! Alla gör vi saker mot våra föräldrar, beter oss illa! Men så är de, alla gör så! Hoppas verkligen att din pappa blir bra! Kramar
Åh! Blir helt rörd när jag läste de här!
Hoppas innerligt du får chansen att förlåta och återuppta eran relation!
Stora kramar!
Sitter med gråten i halsen då jag läser detta inlägg..
Jag är också uppväxt med en alkoholiserad pappa, och det har varit väldigt jobbigt genom åren. Nu när jag är 20 år, börjar tänka lite på att skaffa egen familj och sådär, så mår jag fruktansvärt dåligt och önskar att han kunde sluta dricka, vill att han ska kunna vara med sina barnbarn, för om han dricker vill inte jag det, mina barn kommer aldrig få uppleva varken en full förälder eller full mor/farförälder, inte som barn!
Detta har gnagt i mig ett par veckor nu, vet ej varför och när jag läste det första inlägget, och nu detta, så ville jag bara böla sönder.
Jag kan förstå det du skriver, hur du var som tonåring osv, jag var precis likadan, och när jag flyttade hemifrån fick vi bättre kontakt ett tag, men sen blev jag besviken (han hade sagt att han slutat dricka, han ljög mig rakt upp i ansiktet för de hade han inte) och även om vi pratar fortfarande, så känner jag mig något så enormt besviken. För tänk om han inte finns längre en dag, vad fan ska jag göra då? Jag har aldrig kommit överens med min mamma, flyttade till pappa när jag var tolv och flyttade hemifrån när jag var 16, men han har alltid varit den som funnits där, som jag vänt mig till.
Hoppas allting går bra med din pappa, att han återhämtar sig och slipper en andra hjärnblödning.
Och massor av kramar till dig! För jag vet din rädsla, och hur dåligt du måste må just nu. Men ingenting är ditt fel, och det sista han vill är att du ska lägga någon skuld på dig själv, det lovar jag dig!
KRAM! <3
<3
Jag sitter här och gråter då jag läser det här.. Jag vet inte hur det känns för en anhörig till en stroke-patient, men eftersom jag själv har haft blodpropp så kan jag sätta mig in i hans situation nu. Du skrev att han är en riktig tjurskalle, och det är det absolut viktigaste i en sån här situation! Så länge man är envis så klarar man vad som helst!! Många stora styrkekramar till er alla! <3
Kram till dig!! Hoppas det går bra!!
Lilla vännen, håller tummarna för er <3