PATRICIA- Mamma till tre små!

Nu är vi hemma.. allt är över, och jag vet inte hur jag ska tillåtas att känna!
Allt gick snabbt, det gick smidigt.. underbara sköterskor, hamnade på helt rätt ställe. Jag har gjort ett aktivt val genom att vara öppen om detta.. dels för att jag har varit väldigt låg här inne, för jag vill att ni ska förstå varför. Dels är detta ett sätt för mig själv att bearbeta det jag gått igenom! Detta ämne är otroligt laddat ämne.. jag visste när jag publicerade mitt första inlägg att jag skulle få ta mycket skit för det här.
Men jag kände även, kommer det in 20 negativa och rent utsagt elaka kommentarer, så får det vara så.
För hjälper jag EN enda person igenom detta svåra val många faktiskt ställs för, så är jag glad. För man är inte ensam om det här, en abort är något som är tabu belagt.. Jag tycker och tänker mycket tankar om detta ämne! Jag har alltid varit emot aborter till en del, det är jag fortfarande. Men jag är ändå glad över att vi i Sverige har denna möjlighet när något inte längre har chans att fungera.
Jag är så tacksam för alla som delat med sig av sina egna historier, men jag är också glad för de mindre positiva som kommit in. För det har öppnat min syn mer, och det har fått mig en tankeställare.

Även om man har valt sitt beslut, har man rätt att känna att det är de värsta man tvingats att gå igenom.
Även om vi valde det här, så betyder det inte att de är jobbigt och att det känns fel på många sätt.
Jag kan inte låta bli att vara ledsen, vara förbannad över att vår situation ser ut som den gör! Hade jag haft möjlighet, så hade detta barn varit mer än välkomnat.
Men det är fel tid i livet, och jag hoppas att jag en dag kan känna så innerst inne. Jag kommer få leva med detta, men jag vet att allt blir lättare med tiden.
Någonstans så känns de som att de finns en mening med allt, just detta var inte meningen just nu!

Imorse så lämnade vi Wilja på förskolan, när vi kom ut från porten så sa Wilja: Mamma, nu är de natt ute! – Ja, alldeles svart var det på himlen. En kall och blöt dag, hade det varit vitt på marken kanske allt hade känts lite enklare. Lämnade hjärtat och åkte till Enköping! Bemöttes av en otroligt mysig sköterska som visade oss till vårt rum, och där spenderade vi i ett par timmar.
Jag fick tabletterna, sen kändes allt som en stor väntan. Jag har fått höra att smärtan för många varit totalt olidlig, men jag är tacksam över att jag inte ens känt av en mensvärk! Vilket var till ovanligheten sa hon.. Jag har haft väldigt hög smärttröskel under båda förlossningarna, så öppningsskedet har börjar göra ont kring 7 cm. Jag är så glad över jag slapp lida av en ’onödig’ smärta som säkert satt sig mer psykiskt..

Vi fick åka hem eftersom allt var under kontroll.. nu när jag hoppade ut från duschen, så kom allting.. på golvet! då brast det, tårarna rann och jag bara kollade ner.. jag önskar att jag inte kollat, och jag önskar att det hänt på toaletten så jag slapp se allting! Men det gjorde jag, Linus kramade om mig.. Och sen var allt över! Äntligen, får jag säga så? nu handlar det om att bearbeta våra känslor tillsammans! Men nu bär jag inte längre på något som kunde bli en lillasyster eller lillebror, nu bär jag istället med mig en tankeställare för hela livet ♥

Jag vet att många har blivit förbannade, arga, provocerande utav det här! Men jag vill också komma ut med.. att man behöver inte skämmas, och man behöver även veta att det är okej att få råd, få stöttning från personer som står en speciellt nära. Det är jobbigare att prata med någon närstående än någon annan.
För mig, har detta varit rätt! fel för många. Men respektera mig, och mitt beslut. Respektera att du är inne på min blogg och läser, åsikter får alla ha! välkomna att dela.
Men blir det personliga påhopp, så är det inte längre en åsikt.

KRAM