Jag undrar om man någonsin kommer vänja sig att inte alltid få ha henne hemma..
Även om vi delat på henne lika sen hon var liten, så fattas hon ändå mig när hon inte är här. Det känns som jag lämnar henne ofrivilligt, även om hon måste få vara med sin Pappa. Känner mig elak, och jag är rädd att hon ibland ska känna att jag väljer Novalie före henne, då Novalie alltid får stanna hemma med Mamma, men hon får åka bort. Förstår ni kanske hur jag känner? Är rädd att hon en dag ska bli arg. Bli arg på mig för att jag lämnar, eller arg på sin Pappa för att han ”lämnar” henne till mig. Jag är också livrädd inför den dagen hon börjar i skolan, visst det är 3 år kvar. Men vi har ändå vårt avstånd mellan varandra, ska hon bo här, eller ska hon bo med sin Pappa? Tänk om den dagen kommer då hon väljer att bo med Pappa istället för mig. Jag får svindel så fort jag tänker på det. En separation kan komma snabbare än man tror, men hur ska man alltid få barnet att förstå att det inte är deras fel, eller att man inte lämnar bort för att vara elak? Känner att Wilja missar så himla mycket tid med mig.. Även om hon är mycket mer mammig och vill vara mig mer nära än vad Novalie vill vara, trots hon bor här på heltid. Ibland kommer dessa tankar upp, och man känner sig fruktansvärt usel. Det ska inte vara såhär, de ska inte kännas såhär. Varken för mig eller för Simon! Men ändå, så är det bara så och man kan inte göra något åt det. Får ofta höra den veckan Wilja är hemma att jag alltid prioriterar Wilja.. De kanske är så, för jag vill få henne att känna sig hemma och få henne att känna sig så älskad jag bara kan. Jag saknar henne så jag ibland vill gå under jorden. Novalie är ju alltid hemma, och den veckan Wilja inte är här, så är de ju full fokus på henne.
Önskar ibland att man kunde splittra sig, och fick dela lika mycket tid med dom båda.
Jag älskar dig lilla vän.
nu är inte jag förälder eller var särskilt liten när mina föräldrar skiljde sig, men jag tror de handlar om att förklara för henne TIDIGT varför ni inte är tillsammans och se till att du och ditt ex förblir vänner. Mina föräldrar har alltid varit så nogranna att se till att de är vänner och förklara för mig och min bror.
när jag va 16 ungefär flyttade min pappa från sin sambo på landet in till stan, och mamma bodde kvar ute i huset där ja vuxit upp, då bodde jag betydligt mer hos pappa, nära till skolan, kompisar och pappa hade softare regler. men alla mina saker var hos mamma.
sen när mamma också flyttade in till stan när jag va 17 så valde jag att bo på heltid hos mamma och träffar fortfarande min pappa väldigt sällan, men vi pratar flera ggr i veckan och han kör mig till mitt jobb så ofta han kan, för att varken han eller jag ska ha skudkänslor för vart vi har valt att bo. (han flyttade tillbaka till landet och sin tjej)
wilja kommer inte välja bort dig pga DIG när hon blir äldre. du verkar vara en fantastisk mamma, mycket bättre än min och tror de kommer handla om skola, kompisar och fritidsintressen var hon väljer att bo i framtiden.