När man känner att irritationen tar överhand, och att kramarna i soffan byts ut mot stora suckar.. När man känner sig illa till mods när den andra vill ha närhet.
Då måste man stoppa ner foten fort som ögat och göra något åt problemet. När man får sin första bebis, så lovar man sig själv och sin partner att man aldrig ska hamna där, ”där alla andra föräldrar är med skrikiga barn”. Man säger till varandra att man minsann ska fostra sitt barn rätt, och att man aldrig ska glömma varandra på vägen. Det första året med sin nya lilla förstår man inte över huvudtaget hur man kan höja rösten åt sitt barn! För till en liten bebis skriker man inte på, så är de ju, eller hur? Men sen när hyssen börjar komma, och när elakheten kommer så tappar de flesta föräldrar fattningen någon gång och ryter ifrån, enligt mig är de nödvändigt många gånger.
Man sover lite, man börjar bråka om vem som ska göra vad! Man håller inte med varandra alls, utan man tycker att den ena gör mer än den andra.
Sex, vad är det i många hem? Vissa har inte rört varandra på flera månader! Lusten är helt borta, och man vill inte heller göra en ändring på det. Men samtidigt är man livrädd för att stå ensam och förlora sin partner? Att vara småbarnsföräldrar är tufft, förbannat tufft ibland vill jag själv säga. Är man inget team, och kan prata.. Då gör man det väldigt mycket svårare för sig själv. Och när man verkligen sitter och tänker efter, vad handlar egentligen bråken om? Är det mellan dig och din kille? eller handlar bråken alltid om barnen? Man får välja ut sina strider… Vilka är värda att ta, vilka är inte.
Men alla människor kan bättra sig – Bara om man verkligen vill.
I morse så hade jag och L en diskussion här hemma, vilket fick mig att skratta i efterhand. Bråken handlar ju bara för tusan om barnen! Inte hittar jag något annars att tjaffsa med honom om, eller han på mig? Vi är två personer som gör mycket vid sidan utav varandra. Vi är inte beroende utav varandra, han har sina träningar och jag har mitt. Vi är helt fine med det, och skulle däremot bli galen om han inte hade sitt egna och satt på mig som ett plåster 7 dagar i veckan. DÅ skulle det bli bråk om inte annat.
Under vår tid som separerade så fick vi verkligen tid att inse att vi inte ville vara utan varandra.
Trots vakna nätter, bråkiga dagar så älskar ju vi varandra? Vi behövde tid ifrån för att inse det vi hade. Och för att uppskatta våra olikheter, för oja! Jag och Linus är nog så olika som man bara kan bli. Jag är den slarviga, impulsiva (allt ordnar sig tjejen) medan han i mina ögon kan vara den tråkiga, rutinkillen som är lätt autistisk som måste ha allt som han alltid haft, annars blir de tokigt 😉 Men någon stans bland våra olikheter så får han mig att tänka ett steg längre, och jag får honom tänka out side the box.
Det jag ville komma fram i detta röriga inlägg, är väl egentligen att det är inte alltid så lätt.. och man är inte ensam om att känna så, även om man kanske inte väljer att prata om det. Så dessa tankar är nog vanligare hos de flesta. Men man måste göra något åt saken, innan de är försent för att kunna rädda upp det igen.
Hej Patricia!! 🙂 Kan inget annat än att skratta åt detta blogginlägg!!! Och då kanske man undrar varför?! 🙂 Jo, för att jag är den som du beskriver dig själv och min sambo är som Linus:) Och det är i bland fördjävla svårt att leva tillsammans.. MEN, skulle aldrig vilja leva utan varandra då våra olikheter kompletterar varandra på ett positivt sätt 🙂 Kram <3
Vet du vad? Efter att jag läste det här inlägget var jag tvungen att skicka ett sms till min make, som jobbar på annan ort den här veckan, och tacka honom för det fantastiska liv vi har tillsammans han, jag och våran dotter. Att trotts en jobbig period så älskar jag honom och är så tacksam för honom så att det finns inte av denna värld. Tack för påminnelsen, härligt med inlägg som får en att tänka till och känna något.
Haha, kunde vart jag sim skrev 😉
känner igen mig i det där jag 😛
Åh härligt med ett ärligt inlägg! Trots att jag är långt ifrån barn så får det en att tänka till. Som du skriver tänker man ”vi kommer aldrig bli dem”, men det vet man ju inte nu. Det har man ju ingen aning om förrän man faktiskt är där. Men som du skriver så handlar det också om kommunikation och om att vara ett team, något jag och min partner verkligen har greppet om så därför är jag inte så orolig trots allt. Men det här med sex, hur kommer det sig att det uteblir för många? Är det för att det inte finns någon tid eller är det för att man inte längre har någon lust?
/underbart att ha dig tillbaka på bloggen, all lycka till dig och familjen!
Bra skrivet Patricia!:-)