Kvällen lider mot sitt slut och ungarna ska äntligen i säng.. idag har dagen varit katastofal från morgon till slut, och jag brast vid middagsbordet när Linus kom hem! skällde och hade mig, sen bara grät jag som ett barn. Så jävla ledsamt att en förjävlig dag ska gå ut på den som kommer hem, bara att man gnäller av sig!
Wilja har verkligen gjort allt idag som hon inte ska. Hon har fått raseriutbrott som varat i över 20 minuter, gallskrikit verkligen! Hon har ritat i hela köket på väggen, på stolen. På två sekunder, jag hinner fan ingenting. Hon har blivit elak mot novalie, puttar henne i ryggen, gör bara dumma saker helt enkelt.
Hon tog alla knäckebröd och krossade dom, ja ni kan inte ana vad hon gjort. Jag känner verkligen inte igen henne, och jag vet inte vad jag ska göra när hon beter sig såhär. Jag blir så ledsen, och så arg.. frustrerad och känner att jag vill skicka ut henne, och blir ledsen över att vi har en så tråkig stämning när jag älskar henne så fruktansvärt mycket. Hon säger elaka saker till mig, GÅ BORT, gå härifrån! Jag vill inte se dig, jag tycker inte om dig m.m. Hon kastar saker, tar sönder saker, häller ut allt medvetet. Om och om och om igen, vi har noll tolerans mot sånt beteende här hemma och alltid har haft. Hon får veta när hon gör fel. Samtidigt har jag bara två händer, och med två barn hemma på heltid är det ibland svårt att se allt hon gör när de väl händer. Jag vill inte bara skrika och skälla hela dagarna, jag försöker att andas när något händer och försöker att tala till henne så hon förstår VARFÖR hon inte får göra så som hon gör. Tillhör det här treårstrots, eller är det något helt annat? och jag försöker och tänka om vi gör något fel. Men jag kommer inte på något, förutom att hon kanske börjar bli arg för att hon är tvungen att åka mellan oss och Pappa varannan helg, samtidigt är de något vi inte kommer kunna komma ifrån. Nu är det såhär, och de kommer alltid vara såhär när man är separerade. Någon annan som inte känner igen sina barn som kan ge mig tips? jag är verkligen ledsen!
Wilja …
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Hej, med erfarenhet av egna barn och med arbete med ban i många år är det så att ibland kan man se orsaker och ibland inte. Treårstrots brukar komma i två omgångar tycker jag. Jag upplever det so att det här är Wiljas andra….. under en period länge sedan skrev du en del om att hon trotsade och ”stökade” och sedan lugnade det sig. Nu är det tillbaka igen men med större kraft. Efter detta brukar det komma en lääängre lugnare period. För den lilla personen kan saker som är små för oss betyda mycket fast de inte förstår det själva. Ibland tycker jag att fokus alltid faller på att åka mellan mamma och pappa. Det är ju som du säger så det är och det är hennes vardag, och du tänker ju jättemycket på att det ska bli så bra som möjlig för henne!!! Men hon känner ju av allt omkring, även sånt hon inte tar del av eller ”vet”. Du börjar jobba, flyttankar/planer osv… Sen är hon ju en egen liten person som ska gå med styrka av det här framåt. Så fortsätt gränsa henne för det ger trygghet, knyt handen i fickan och räkna…. och stötta varandra så att ni inte faller i gropen att bli osams i förlängningen av detta för det är lätt hänt. DET BLIR BÄTTRE…. tvivlar inte på att du fattar det själv men skriver det ändå. Tänk på perioden som ska komma. Sommaren kommer att bli perfekt i år!!!
Förstår att det är jobbigt när det är som värst med sådant här.. tar så mycket energi och är ju inte roligt för någon 🙁
Levi har ju vart väldigt sen med allt, tal osv. Nu är inte han något nämnvärt hos sin pappa alls (Jag väntar alltså barn med ny kille, inte Levis pappa.) men när han var det varannan helg, två nätter, så betedde han sig så sjukt konstigt när han kom tillbaka. Började rivas, nypas, slåss, vara riktigt ARG, sov dåligt, vaknade och skrek pappa på nätterna efter han kommit hem tills det sakta men säkert gick tillbaka till det normala igen. Jag kände bara att jag fick såå ont i magen, Levi kan ju inte riktigt prata och uttrycka sig , som säkert Wilja kan, så jag var bara tvungen att sluta låta honom åka dit och sova. Så försvann beteendet helt. Sover bra, skulle aldrig göra annat än och ge kramar, klappa, pussa och vara glad. (SJÄLVKLART han han trotsiga stunder när overallen ska på och väldigt mycket är NÄEEE här hemma just nu men du förstår skillnaden?!). Jag kan ärligt säga, Levi mådde inte bra av att åka dit varannan helg.
Levi är ju ofta sjuk, jag får ofta gå upp x antal ggr varje natt så klart att den där helgen man hade fri var efterlängtad, men i vårt fall var det inte värt det.
Du kanske kan prata på ett annat sätt med Wilja än vad jag kan med Levi? Fråga hur det är hos pappa osv.
Jag känner mig inte trygg med Levis pappa så det är ju en bidragande faktor till mitt beslut. Och det kanske inte alls är så för er, utan att Wilja har det toppenbra hos sin pappa och att hon längtar! 🙂
Men oavsett, tror jag att barn kan reagera på en sån situation precis som Wilja gör. Man får hitta sitt sätt att hantera det på och försöka på alla sätt. Några tips på hur har jag tyvärr inte, hoppas andra kan bidra mer men.. STYRKEKRAMAR till dig!!
Har en treårig son som åker till pappa varannan helg (har gjort så i ca 1,5 år) och alltid när han kommer hem där ifrån så är han riktigt tjurig och skriker hela tiden. Tror det är omställningen som blir lite jobbig för dom små , de vet inte riktigt hur dom ska klara av alla känslor. Saknar pappa men tycker det är skönt att komma hem till mamma. Blir mycket i deras små huvuden!
Sedan kan han i övrigt vara väldigt trotsig och testa gränser så blandningen av dessa 2 är ju inte nådig ibland! Man får räkna till 10 ett par ggr varje dag 😉
Åh tack, va söt du är! 🙂 Men ska du säga! Helt galet vacker!
Du, jag förstår dig fullt ut! Fast här är det lillebrorsan på 1½ år som gör livet lite surt för mig just nu 😉 Han slåss och kastar saker och skriker när han inte får som han vill. Han vet inte hur han ska hantera sina känslor och han har så många! Jag sätter mig alltid ner med honom när han blir så arg och pratar med honom, alltså typ 15 gånger på en dag! och mellan dom gångerna får jag springa efter honom för han pillar på allt o gör saker han inte får och då får jag tillrättavisa honom igen och då blir det ett utbrott igen. Det suger ju musten ur en! Men då går det över på två sekunder oftast som tur är, men man undrar ju mär det ska gå över! Jag blir så frustrerad och undrar vad jag gör för fel!
Det kommer väl gå över som tur är! Wilja kommer nog inte stå o krossa knäckebröd som 15-åring 😛
Stor kram!
Varga är ju likadan.. fast hon är lite yngre än Wilja. Men det är bara att forsätta kämpa på som du gör, förklara att man inte gör så m.m…
Sedan har jag pratat med bvc och dagis om hur man ska reagera när hon gör illa sig själv och dom säger att man ska ignorera beteendet och förklara att det gör ju ont.. att man kan klappa istället..
Hoppas det går över fort för lilla Wilja! Inte alls roligt att hon ska behöva vara arg och frustrerad. Hon som alltid har varit som en ängel!
kramar till er <3
Har inte barn än men minns fortfarande hur jag var när jag var liten..
Det låter som ett normalt fenomen, barn blir ledsna och besvikna på föräldrar! Kanske känner hon en förrvirring över att hon behöver åka iväg iböand för att träffa sin pappa medans novalie alltid får vara kvar och har sin hemma? Det brukar kunna räcka med mindre saker för att rivalitet avundsjuka eller andra känslor ska väckas i barn? Jätte svårt att säga, vet inte om hon är för liten för att fråga om sådana saker som hur hon känner för att hennes pappa inte kor mer er?
Men det här att hon gör illa sig själv, jag antar att hon blir så upprörd att hon inte vet vart hon ska ta vägen och då sliter hon sig i håret och slår sig själv för att avreagera sig..
Bodde inte heller med mina föräldrar på heltid när jag var barn. Men det gjorde mig Förvirrad ledsen lite arg och splittrad på samma gång, samtidigt som jag var jätte glad för att träffa dom båda! Men jag gick från att vara världens gladaste unge till att få raseri utbrott för ingenting slog och smällde i saker, dörrar kasta sönder saker och slå mig själv för att få bort känslan av att inte veta vart jag skulle ta vägen. Troligtvis bidrog min adhd till det och kanske även andra aspekter,
Men men, lite tankar bara. Läsa lite om adhd barn och se om saker stämmer in på henne? Annars är det kanske treårs trots som du säger
Kommer gå bra <3
Det låter som att hon får ”kortslutning” när hon blir så där arg…hon kan inte uttrycka det hon känner verbalt och då blir det så att hon rivs och bits istället. Det låter även som att hon testar gränser och känner lite svartsjuka som är helt normalt och oifrånkomligt. Det är ett stötande och blötande att bryta sig fri och bli en egen person och personlighet.
Att låta barnet vara med och bestämma lite enklare saker kanske kan råda bot på vissa konflikter, alltså bestämma saker som inte egentligen spelar någon roll…t.ex. välja mellan ett fåtal alternativ, välja att äta brödet innan gröten till frukost istället för tvärt om. Att man försöker få det att låta som att de själva kan påverka sin situation fast att det handlar om bagateller… Att välja sina strider helt enkelt.
Jag tror bara att alla barn är olika och vissa har det tuffare än andra och jag är övertygad om att man som kärleksfull förälder alltid gör det man tror är bäst för sitt barn. Regler måste finnas och regler måste upprätthållas. Det ÄR jättejobbigt när man känner att man tappar kontrollen och råkar skrika till, fast att man kanske inte borde. Det händer alla – men det får inte bli en vana. Ibland tycker jag att ett miljöombyte kan göra susen för humöret både för mig och barnet…att ta en tur ut till lekplatsen och få lite ny luft under vingarna.
Känner du dig rådvill så bör BVC kunna ge dig mer konkreta tips på hur du kan agera i vissa situationer. Jag hoppas att det löser sig!
Påminn dig också om att ”i morgon är en ny dag”. Just i kaoset känns det som att det varar för evigt…men allt går över. Kram!
Är hon oftast såhär när precis efter hon kommit hem från sin pappa? För då kan det ju vara så att hon tycker omställningen är jobbig, och tar ut sin frustration och förvirring på er. Hoppas att det löser sig!
kram
Nej, det vill jag inte påstå.. Det kan vara svårt att få henne i säng, men aldrig såhär.
Det har kommit som en orkan, bara på någon dag. Och när hon blir så fullständigt rasande så har hon börjat göra illa sig själv, slå sig på kroppen och drar sig i håret 🙁 hur fan ska man få henne att sluta göra sig illa, och varför gör hon det? 🙁
Lilla söta tösen men lider med dig, man blir så hjälplös! Men kan trösta dig med att det föehoppningsvis blir lugnare, Isabelle är lite äldre och det börjar sakta ebba ut för att sedan när man minst ana ta ny kraft ett kort tag! Förra veckan knuffa hon lillasyster ut från soffan så blodet spruta:/ På inskolningen på dagis fick personalen se henne slå mig med knytnäven i ansikten och skrika stick härifrån men sen är hon världens mysigaste 90 % av den övriga tiden me de där 10 % suger musten ur en och man blir så slut:/ Sen somnar man med dåligt samvete att man skrikit, i början försöker man prata lugnt med efter att syster blivit puttad för tionde gången så skriker man automatiskt:/ Vi verkar ha starka amå töser som vet vad de vill och kommer gå långt i livet det är jag säker på:) Du gör ett toppe jobb och kom ihåg du är inte ensam;)
Kan trösta dig med att det låter som treårstrots.. Du gör rätt i att försöka prata med henne och förklara för henne! Kämpa på! Tror inte det beror på flyttara mellan dig och hennes far och om det skulle vara så så har du ju rött i att hon behöver vänja sig vid det för det kommer förbli så..
Kram
Hade de lika dant här. Sonen hade 3 års trotts plus att ja började jobba igen efter att ha varit hemma i 3 år. Tror att mycket berodde på det här hemma, han va van att alltid ha mig hemma och nu skulle han vara på dagis längre tider och pappa kunde lämna och hämta. Ingen tröst i detta läget men de blir bättre. Bara hålla it och försöka göra de bästa av det. Av de ja läser gör du verkligen ett jättebra jobb med hela din familj.
Hejhej 🙂 Jag har en lillebror på 3,5 år och det du beskriver låter som 3-årstrots. Jag känner igen mig i mycket, förutom det du skriver att hon gör illa sin lillasyster. Han har bland annat skrikit åt mig och sagt att han inte vill att jag ska komma hem, han har puttat bort mig, han har sagt ”BORT!!!” Osv när jag inte ens har gjort nånting. Det hör väl till antar jag. Något annat som hör till är väl att göra allt man inte får. När man säger till honom att ta ned foten från bordet när man sitter och äter tex så flinar han och säger ”nej, jag vill ha den på bordet” och tar man ned foten så tar han upp den igen och flinar. Allt är liksom på barns villkor, hela tiden. Det är bra dock att ni inte tolererar sådant för det ska man inte göra. Något annat som är jobbigt är påklädningen. Han vägrar klä på sig själv. Han springer bara iväg och skriker emellanåt eller lägger sig på golvet i protest. En gång när jag hämtade honom på dagis sa han ”nej jag kan inte gå, jag har inga ben, jag har tappat dom” haha det var lite roligt faktiskt, kunde inte låta bli att skratta.. En annan gång sa han ”jag kan inte gå, jag är en liten bebis”, den gången stod vi ute i 20 min för jag vägrade bära honom bara för att han är lat. Han är envis. Men det är jag med 😉 Lycka till, det går över.
hon täffar väll sdin pappa mindre än innan? så kan ju kanske vara så att hon saknar sin pappa? då hon e van å vara hos honom mer? kanske hennes sätt att visa att hon e ledsen å saknar honom?
Så kan det mycket väl vara, att hon saknar honom. Men nu ser vår situation ut såhär, och vi kan inte göra så mycket åt den just nu.
Låter inge vidare, hoppas att det löser sig.
Det kan vara för att hon precis gått från varannan vecka och nu inte träffar pappa lika mycket.. (vet barn som reagerat på ungefär samma sätt i liknande situationer) Det går ut över dig/er för att det är er hon är mest hos nu.. Sen hade väl hans flickvän precis försvunnit ur bilden? Det blir mycket tankar i ett sånt litet huvud.. Och när de är så små blir det inte så lätt att utrycka vad de känner och tänker ju.. Hoppas det går över snart! <3