Så stolt över mig själv.

Under hela min studietid så har jag försökt att ha milstolpar, för att veta att jag kommer längre och längre fram. Idag så står jag nämligen vid mitt sista mål, och jag känner bara en sådan enorm lättnad.
Idag så kan vi boka in oss inför vårt delprov, det är belagt i Mars. Kan inte med ord, få er att förstå vilken lättnad det är för mig. Att plugga, tycker jag är jätte kul. Men det har varit tiden som jag varit borta från min familj som gör så ont. 05.00 har min klocka ringt 5 dagar i veckan, och jag har varit hemma till 19-19.30 om vardagarna! Vissa dagar lite tidigare om vi fått sluta tidigare, men oftast så slutar jag 17-17-30 i stan, och har då restid från skolan, till centralen, ta pendeln, vänta på buss ut till oss på landet, gå 2 km när bussen stannat.. missar man en buss, så tar det 30 min tills nästa kommer. Oftast när jag kommit hem så har tjejerna legat i sina sängar och sovit, några gånger så försöker dom vänta uppe på mig. Jag har gråtit, jag har sagt: nu skiter jag i det här, de är inte värt det. Men Linus har då stått bakom mig och fått mig att fortsätta!

Jag är stolt över mig själv som orkat, jag vet ju varför jag gjort det! det är ju för vår skull. Att jag som Mamma kan ha en trygg grund att stå på, jobba med det jag vill och kunna försörja mina barn.
Det här året har varit jobbigt, känts som jag ibland velat gå in i väggen. Dåligt ekonomiskt, när jag kommit hem har jag haft kunder sent in på kvällarna och kört på igen som vanligt dagen efter.
När helgen har kommit har jag velat ligga raklång på sängen och inte röra mig, men då ska jag vara en energifull Mamma, och så som jag försökt. Ångesten har gjort så jag försökt göra allt och mer därtill, och de hoppas jag att tjejerna har känt. Jag ger dom verkligen allt, så fort jag får tillfälle till det. Den här mammaledigheten som ligger nu runt hörnet, kommer betyda så mycket för mig. Ta igen tid med tjejerna, få ha dom hemma mer. Vila, återhämta och bara vara.

Det här året har lärt mig mycket, det har lärt mig mycket om hur vi är som familj.
Det har gjort så att min respekt för mannen jag lever med är lite ovanför skyarna just nu. Han har varit både en Mamma & Pappa hela dagarna när jag inte funnits här, han har lämnat på förskolan, hämtat från förskolan, han har lagat middag så maten är klar när jag kommit hem. Han har städat, han har puschat mig i rätt riktning, och det är inte många gånger han yttrat sig om att något är jobbigt då han i stort sett varit ensamstående i vardagarna! all jävla eloge till honom, och jag är så stolt över att du är Pappan till våra barn. Och han är precis lika mycket Pappa till Wilja som till Novalie!
Och den egenskapen, den finns inte hos alla. Det är en gåva, du är en människa som är så fin innantill och utantill.
Tack. Nej för nu är det bara två veckor kvar med pendlande, den 23 December så är skolan slut! och jag förtjänar fan en fet tårta och en stor present.