Det här med att ha ett extremt morgonhumör..
Någon som känner igen sig, och som vet kanske hur man kan underlätta för dom små. Jag själv vet hur jobbigt det är, har fortfarande ett hemskt humör om jag blir väckt! men kan i allafall kontrollera det, även om jag inte är världens mest pratglada person i 15 min innan jag vaknat till.
Men vi börjar få de lite små kämpigt med den här skruttan! hon somnar absolut vid 19 som senast på kvällarna, så jag tror inte det handlar om att hon egentligen är trött när hon ska vakna eller att hon har sovit för lite under natten, för hon vaknar aldrig nattetid och får ingen rubbad sömn på de viset. Men för oss tar det mellan 15-20 min att få upp henne ur sängen VARJE morgon! vi går in, klappar på henne, säger ”Wilja, dags att gå upp nu” mjukt och fint. Ett par gånger så går det, sen får hon alltid panik efter 10 mins lirkande och skiker så som ”LÅT MIG VAARA, JAG HATAR DIG!!!” m.m. de ändras lite från dag till dag, hon är verkligen så sjuihelvetes arg! sen kommer hon upp tillslut när man bär ut henne till soffan, och är samma glada Wilja efter 10 min ca. Alltså! hur ska det bli i tonåren, släpper sånt här?
Jag minns inte hur jag var i humöret när jag var lika liten som Wilja, och har inte frågat mina föräldrar heller, men vid 13 så var jag också fruktansvärd. Minns att Pappa slutade komma in i rummet för att väcka mig, utan han ringde på min mobil tills jag svarade! jag kastade allt jag hade i min närhet, inkl mobilen mot dörren om han öppnade. Det var som att ha en demon i sig, på riktigt. Som man inte kunde kontrollera, man var så jävla arg för att bli väckt! snacka om att inte väcka den björn som sover..
Linus hatar fortfarande mitt morgonhumör om han väcker mig, inte om jag vaknar till barnen. Men om han väcker mig, fy. Kan också säga sånt som jag inte menar, går runt och tjurar ordentligt första stunden utav morgonen. Sen tänker jag efter, fy så jobbigt och vilken dålig energi man börjar sin dag med. Men som sagt, plötsligt är den där arga känslan bara helt borta! och de tar inte en lång stund.
Men åter till barn, någon utav erfarenhet som har lite små tips att komma med, så är dom verkligen välkomna!♥
Kan inte tänka mig ett sånt beteende från sitt barn :/ Nu har jag ”bara” en lillebror än så länge, men han föddes dock när jag var 15 så jag har vart med om hans uppväxt och ingen av oss i familjen skulle för det första nånsin acceptera att man skriker ”jag hatar dig” till någon, speciellt inte till sin mamma. Han kan vara tjurig när han väcks och säga ”GÅÅÅÅ”, men aldrig nånsin har han skrikit att han hatar oss. Familjen är det viktigaste man har! Ni borde kanske försöka bryta det beteendet först.. Sen verkar hon ju ha ärvt ditt morgonhumör efter vad du beskriver, så det är väl inte jättekonstigt om hon är tjurig på morgnarna om hon blir väckt egentligen.
Jag har vidrigt morgonhumör och om någon ifrågasätter mig på morgonen eller frågar saker de kan svaret på typ ”när kommer du hem idag” så kan jag bli skogstokig. Men blir ja väckt så säger ja mest gå!! men jag har vaknat med väckarklocka sen jag var sju så enda gången jag bör väckt är om vi ska iväg och jag glömt ställa larm… Larmet gör att jag får vakna själv utan att någon pratar med mig, man får vakna till själv och så innan man kliver upp och möts av familjen. Kanske är en lösning för wilja om några år?