Vem är Patricia?

Hej! Detta blir alltså min debut här inne hos Loppi, jag har gjort en bloggflytt ifrån Vimedbarn efter att ha bloggat för dom i över ett år.
Detta är något jag funderat på väldigt länge, men jag har kört fast i gamla banor och inte riktigt vågat bryta mig loss ifrån tryggheten. Men ju längre tiden gick, så blev jag allt säkrare på mitt val. Därför känns detta inte impulsivt, utan ett väldigt genomtänkt beslut. Och som det känns nu med det fina teamet bakom mig så känner jag att jag inte kunde ha hittat en bättre nystart för mig. Så, vem är denna nya ”Topbloggare” ni fått här inne. Jag heter Patricia Lindh, och jag är 23 år gammal och har två flickor med två års mellanrum. Jag är enligt mig själv och de flesta i min omgivning en väldigt livlig tjej, som helst har 10 saker för mig på samma gång. Ofta går det bra, men många gånger går det också åt skogen. Jag är kärleksfull, men slarvig också, vilket min sambo fortfarande efter tre år försöker träna bort! Successivt går det bättre! Jag har koll på bloggen, mitt jobb, och mina barn. Och hemmet, är en fullständig pedant när det kommer till min egna miljö.

Innan barnen kom till så levde jag ett helt annat liv, jag jobbade ute på krogen vilket resulterade i mycket alkohol, sena nätter, jobb Ons-Sön samtidigt ute när jag samtidigt försökte sköta skolan och jobbet. Jag flyttade hemifrån som 16 och har haft en väldigt trasslig barndom med mycket flytt inom Sverige. Så sedan jag blev 16 så har jag fått klara mig själv mer eller mindre. Sista året på gymnasiet så var jag mycket utomlands, mestadels i Thailand och försökte sköta skolan så mycket jag kunde på distans. Dock hoppade jag av sista terminen då jag kom in på Björn Axén och skulle få börja plugga till frisör. Jag har i min tur inte en så bra kontakt med min familj, jag har en sporadisk kontakt med min mor, men en mycket nära relation till mina syskon. Så när jag själv fick barn, så blev det som världen förändrades. Det var ”såhär” det kändes att ha en familj, och för mig finns det inget viktigare än att få vara Mamma till mina barn.
Jag anser mig själv som en väldigt stark tjej, jag har haft så många motgångar mot mig, och då väldigt tuffa.. Men på något vis så har jag alltid rest mig upp, och rest mig lite till.

Jag och Linus träffades 2011 och förlovade oss samma år! Vi bor idag i en bostadsrätt i Bålsta, lite utanför Stockholm. Vi bor på 4 rum och kök, mitt ute i skogen och idag hade jag inte kunnat tänka mig flytta tillbaka in till stan. Men man vänjer sig, jag kan få abstinens här ute i skogarna! åker på in, och vips så är suget borta. Jag jobbar just nu som personlig assistent, och har jobbat heltid sedan i Februari. Men nu i Januari så kommer jag ta upp min frisörutbildning som jag kommer nämna senare, så ni nya läsare kommer få följa med mig på en resa bland skola, jobb, småbarn, tankar och annat spännande.

Min Dotter Wilja var en väldigt oplanerad liten tjej, men precis lika älskad för det.. Som nu snart blir 4 år <3
Jag skrev ett längre inlägg om hur det var att bli förälder när jag var 18 år, känslorna kring det och vad jag råder andra unga tjejer när jag får dom frågorna.
I mitt fall så var Wilja en räddning för mig, jag vet inte vad som hade hänt med mig om inte hon hade kommit. Jag umgicks med helt fel folk, som jag nämnde ovan så kretsade hela livet kring alkohol och Stureplan. När hon föddes så hade jag redan som 18 åring gjort och upplevt mer än många andra 30 åringar, så jag var redo mentalt. Men jag var inte redo till det materiella och till tryggheten som jag önskar att jag hade haft. Ingen direkt utbildning, ingen fast lägenhet, även om det ordnades under tiden jag väntade henne. Och inte heller någon fast pojkvän, utan vi träffades… Och jag blev gravid, vi bestämde oss för att försöka men det höll inte ens tills hon var ett år gammal.
Idag har jag och hennes Pappa en jätte fin relation till varandra, och hittar ofta på saker tillsammans så Wilja får känslan utav att ha både Mamma & Pappa för sig själv! Tycker det är oerhört viktigt, jag själv vet känslan som liten när Mamma & Pappa bara skrek på varandra, det är en jobbig känsla jag minns. Och Simon är ofta någon jag ringer till när jag behöver råd. En väldigt bra Pappa till sin dotter, problemet var att mellan honom och mig så fanns det aldrig något mer än att vi väntade barn tillsammans.

Sen kommer vi till lilla Novalie <3
Jag och Linus (hennes Pappa) träffades när Wilja var 8 månader, och där var det kärlek från första ögonkast, bokstavligt talat. Han kom in i vårt liv, och tog sig an min dotter som om han inte gjort något annat, han var med när hon tog sina första steg, sina första ord. Han har fått chansen att lära känna Wilja på ett sätt som annars inte är så vanligt, och därför så har han två döttrar och hans Mamma och Pappa har i sin tur två barnbarn. Jag och Linus flyttade ihop sommaren 2011, en stund därefter så blev lilla Novalie till.
Hon föddes på våran officiella 1 årsdag, och på hennes BF dag. Hon är idag 1.8 år och är en övervild liten tjej med en enormt stor vilja. Sedan jag och Linus träffades har han sakta men säkert fått mig att känna mig trygg, även om det har tagit tid för honom så har jag kommit på plats och för första gången i hela mitt liv så känner jag känslan utav att jag är hemma.
Som person så är jag väldigt öppen, och har inga som helst problem att prata med andra.. Men när det kommer till att lära känna mig, så har jag som en sköld och det är få personer jag låtit komma mig nära. Men Linus tog sig dit, och han har verkligen varit en klippa i mitt liv! Kan inte föreställa mig något annat.
Han kompletterar mig bra med sitt lugn, och jag honom med allt mitt driv! Vi får varandra att balansera, även om linan ibland brister och vi har våra bråk som alla andra.

Välkomna, och jag hoppas ni kommer finna något ni gillar i mina texter och bilder.
Ni äldre läsare kanske kan vara snälla och skriva era tankar om mig, och min blogg så folk som inte läst den tidigare kan få en tydligare bild.
Stor Kram på er alla!