Hihi, lite uppdatering angående lillebror. I morgon så går vi in i vecka 24 han och jag, helt overkligt. Snart börjar en nedräkning, och det känns helt galet att det kan vara 14 veckor kvar bara?
Det har gått fort det här. Men min kropp kommer bli glad när han är ute ♥ Inte nog med att han inte ville hamna i magen, vi kollade på dom där negativa stickorna i 7 månader. Han var envis från början, den första tiden mådde jag ju så illa! kräktes, obotlig trötthet, hormonsvängningar haha något jag aldrig hade med flickorna! Inte illamående en enda dag, ingen trötthet på den nivån, och hormonerna vill vi inte tala om. Tack gode gud är dom i schack, och att jag lyckades dölja dom så pass bra utåt vid kunder är helt sjukt. Men hemma, stackars Linus.
Sen började ju foglossningen smyga sig på tidigt, redan i vecka 12-13 fick jag ju ont, som sedan har eskalerat och de blir bara värre & värre. Ischias sitter ju lite i kläm på vänstra skinkan, vilket gör att jag haltar hahaha alltså ibland kan man bara skratta åt sig själv! och i Tisdags hade jag så ont i magen, med kant ovanför naveln. Och de är ju där livmodern går upp till, så tänkte att det var växtvärk.
Men vid varje rörelse jag gjorde så gjorde det bara ondare & ondare, och på kvällen så känner jag en knöl stor som en femma ovanför naveln. Jag tröck på den, och herre i min låda vad ont de gjorde. Konstaterade att det är ett navelbråck.. att min tarm har hittat ut från bukväggen, alltså jag har hört om bråck! men aldrig vetat om vad de är för något.
De är ju så äckligt! I går fick jag trycka in det efter jag stått upp en stund, och de gör djävulskt ont under tiden de är ”ute”, men när man väl fått in de så är man bara lite öm.
Och det här är ingenting man åtgärdar under en graviditet, och förhoppningsvis läker de av sig själv efter graviditeten, vi får ju hoppas.
Så nu ska jag snart till barnmorskan igen, för att mäta magen♥ sjukgymnasten ska jag till nästa vecka igen för rehab, ska snart börja med akupunktur igen för fogarna. Det var de enda som hjälpte mig med Novalie! förvisso går det inte att jämföra den här gången och sist, då trodde jag att det var illa. Den här gången slutar jag väl som min syster, i rullstol.. :/
SÅ! färdiggnällt, men ack så lycklig jag är för den här stunden.
Hade jag gått hemma hade jag inte gnällt på situationen, de jobbiga är att de förvärras när jag står upp så mycket som jag gör. Känner fortfarande att jag inte längtar tills det är över, inte ännu. Räknar inte ner som jag gjorde när Novalie låg i magen, är inte trött på att vara gravid på samma sätt. Dock önskar jag bara bort alla krämpor, för en stund.
