PATRICIA- Mamma till tre små!

För snart 23 år sedan så va en man på semester.. Han bjöd sina anställda på en liten resa för att fira att det hade gått bra på jobbet! Han åkte, och han blev fast. På ett sätt som han inte kunde tro! En dag så visste han bara, han såg henne. Och han visste att det va henne han vill leva med!
Hon va då gift, hade två små barn. Hon va vacker, otroligt vacker och mycket yngre! Men den här mannen ville inte bara ge upp. Små försök till att börja prata, men kvinnan va inte intresserad! utan hon såg mest en charmig äldre man, som inte va nått för honom.

Men han hade nått där? De visste hon! Veckorna gick, han kom och hälsade på under helgerna. Bara för att säga hej! Han satt i bilen påväg till färjan, åkte över natten och åkte 30 mil när han kom fram. Bara för att helt enkelt: Inte ge upp! Han visste, att han va kär. Han hade även han fru & barn, men han lämnade henne innan han fortsatte med sina resor.

Han kom, lämnade blommor, försökte få henne att gå ut och äta med honom! Hon började bli intresserad, vem va den här härliga mannen som gjorde allt detta enbart för henne? Tillslut, efter månader… Blev även hon kär! Och mannen blev lyckligare än någonsin.

Hon flyttade från allt hon visste, tog med sig sina barn och kom till en stor gård med hästar.
Hon välkomnades in i en familj med stor barnaskara som va mkt äldre än hennes egna! men i ett främmande land, utan att kunna språket! hur kändes det?

Ett år gick, och kvinnan blev gravid. Efter 7 månader så kom det en liten men stark flicka till världen på 1400 gram! Den här flickan fick namnet Patricia. Hon va en liten kämpe, och hon ville inte ge upp. Den styrkan bär jag mig med även idag!

Det jag ville komma fram till är att, den här sortens kärlek från ena parten är inte alla som får uppleva. Det va 16 år sedan mina föräldrar skiljdes, men Pappa har inte träffat någon annan. Han har inte dejtat någon annan, utan han älskar fortfarande min mamma lika högt. Och jag tror, att man på riktigt bara känner den sortens kärlek en gång i livet! Om ens det?

Jag tror att man kan älska personer, absolut. Men på helt olika sett, kärleken är gränslös. Men det finns kärlek till barn, det finns kärlek till en partner, det finns kärlek till en trygghet. Men den dagen man verkligen blir kär, så finns det ingen återvändo!

Man kan inte tänka sig ett liv utan den andra personen, då blir vi som svanen. Försvinner den ena, så hittar den andra aldrig någon annan att leva med. Ganska sorgligt? vad gör kärleken med oss egentligen? Kärlek är som ett krig! Man kan göra så dumma och korkade saker.

Det jag menar med att, livet är för kort för att inte våga!
Hade inte jag VÅGAT ta detta steg, bort från min ’trygghet’ bort från att inte tänka på mig själv, utan att ha dessa tankar som: Jag måste gör Wiljas skull, de kommer bli bra. Allt kommer att lösa sig! Jag kommer bli kär, de är bara jobbigt just nu. Att ständigt skylla på tusen anledningar…. Jag vill inte ’för-att’. – jag är för trött, du hjälper aldrig till här hemma, så jag orkar inte. Det är ren skitsnack! Att man är NÄRA någon, gör man för att man VILL, och hur trött man då än ÄR, så gör man det för att man inte klarar sig utan den andra personen! att känna värmen från den andres kropp, att ligga tätt intill även om barnet vaknar efter 10 minuter. Man tar vara på den lilla tid man faktiskt KAN vara med varandra! Det är att älska någon.

Att ligga i sängen varje kväll och tänka: Vad ska jag säga den HÄR gången för att han inte ska ta på mig. Det är inte något förhållande har jag lärt mig NU. För så har jag själv tänkt i snart 2 år. Varför, jag orkar inte, jag vill inte, jag har ingen lust. Jag mådde så DÅLIGT för att jag inte ville! Och trodde de va fel på mig. Varför kände jag inget? varför ville jag inte vara nära? va de amningens fel? va de efter graviditeten, va de hormonerna?

Det jag nu har kommit fram till, de va inget utav det.
Jag ammar fortfarande, och jag VILL. Jag är tröttare nu än innan, men jag VILL. Jag kan ha ont i huvudet, men jag VILL. Det som saknades, va lusten till hundra procent för en annan människa! Nu kan jag tänka, hur klarade jag mig sålänge utan fysisk berörning? hur ville jag inte att nån skulle ta i mig? de är sjukt!

Hade jag fortsatt i min lilla bubbla med min ’lyckliga’ familj så hade jag aldrig träffat Linus.
Då hade jag aldrig aldrig känt så som jag gör idag, då hade jag aldrig träffat den människa som jag vill bygga mitt liv med. Då hade jag aldrig blivit riktigt kär!
Jag tänker inte säga att vi kommer vara tillsammas för evigt, för det VET man aldrig. Men det jag har lärt mig är att, jag aldrig kommer bli tillsammans med någon igen bara för ’att’. Utan nu vet jag hur kärlek SKA kännas, och om det är så att det inte håller mellan oss! Så vet jag inte hur jag ska träffa någon annan, för så som jag känner nu. Känns inte rikigt klokt att känna!

Jag helt enkelt är kär, väldigt kär i dig!