Tankar kring att vara mammaledig!
Mina dockor på morgonen♥
Har haft många funderingar sista veckorna, och jag är nog verkligen inte ensam om dessa tankar.
Att vara hemma & vara mammaledig är helt underbart på många vis! Och då ska jag verkligen inte gnälla. Jag har två förjävla fina tjejer som är skrämmande snälla&lätta att ha och göra med. Har aldrig varit något problem, vi får sova hela nätter och har alltid gjort det! klaga på sömnbrist har jag aldrig behövt, vilket jag är så tacksam över. Även om de tillhör småbarnsåren så är jag ändå glad att jag sluppit den delen.
De jag känner är att jag börjar få panik på att gå hemma! Och att mammaledigheten är en förbannat ensam tid. Jag har aldrig varit så mycket för föräldragrupper eller liknande, så jag kanske får skylla mig själv. Men blir bara irriterad på att man ska gå kurser för hur man sköter om sitt barn – de vet varje mamma innerst inne ändå. Äsh, de är säkert bara mina tankar! men känner inte att jag skulle få ut så mycket utav att gå promenadhäng med tio mammor, de är inte jag! Jag är mina barns mamma, men jag är ändå Patricia.
Den delen känner jag att jag tappat, men jag har börjat hitta tillbaka till mig själv! Jag vill jobba, de vill jag. Efter snart 4 år hemma så är de rätt LOGISKT att jag känner att jag får panik att göra samma sak dag in och ut. Även om vi har förbannat kul tillsammans, och jag älskar varje stund med mina troll. Så känner jag att jag själv behöver mer stimulans i min vardag för att uppskatta stunderna hemma ännu mer.
Jag känner ibland inte igen mig själv. Mammaledigheten har gjort mig otroligt blyg inför andra, jag känner att det är jobbigt att träffa folk som jag inte känner för att jag knappt vågar ta för mig, de har ALDRIG varit ett tidigare problem! tro mig.. jag pratar självklart med folk och jag försöker! Men inom mig så känns de skitjobbigt. Och jag blir så frustrerad och förbannad på mig själv. Första året var helt FANTASTISKT att vara hemma, sen blev de jobbigare & jobbigare.
Någon mer som kanske känner igen sig?
Hej Patricia! Jag känner igen mig så i det du skriver. När jag var mammaledig gick jag emot alla mina principer i hopp om att få träffa andra mammor genom att gå på kurser, öppna förskolan, mammagrupper osv. Och precis som du, kände jag inte längre igen mig själv. Jag försökte vara någon jag inte är, trivdes inte i mig själv. Problemet var att jag inte hittade någon som var precis som jag, någon som jag kunde vara mig själv tillsammans med och göra sådant som ger mig någonslags stimulans i vardagen. Idag jobbar jag, men går fortfarande hemma på dagtid. Som mamma är det otroligt svårt att hitta andra mammavänner. För mig är det praktiskt taget omöjligt att umgås med dem som inte har barn. Så det jag ville säga är att du inte är ensam om att känna dig ensam. Att komma ut i arbetslivet kommer göra dig gott, det tvivlar jag inte en sekund på! Men njut för sjutton av lilltjejen din, dem växer så fort!
Jag känner absolut igen mig. Kan känna att när man är bland folk som man inte känner så gömmer man sig lite bakom sina barn. Känner mig jätte otrygg när jag inte har någon av mina barn med mig, för då blir man plötsligt så ensam på något sätt. Sen är det ju faktiskt ganska skönt att få komma ut i arbetslivet och få känna sig vuxen och social. När min son var 4 månader gick jag tillbaka tills skolan och började plugga igen, det var det tuffaste jag gjort men jag är så glad att jag gjorde det så att jag fick göra färdigt min utbildning. Min man fick då vara hemma och känna på hur det är att vara hemma med ett litet barn, vilket inte alltid är lätt. Det har gjort att han förstår mig bättre nu när jag är hemma själv med barnen 🙂
Hoppas du orkar läsa.. haha blev lite längre kommentar än jag räknat med 😉 kram
Jag känner igen mig i det du skriver. Har inget alls behov av att hänga med mammagruppen eller öppna förskolan. Det är ju faktiskt valfritt att välja hur man vill göra som, men känner ändå mig otrevlig och oschysst gentemot gruppen ändå =/
Jag har haft sambon hemma med mig i nästan 4 månader så har inte riktigt känt den där ensamheten än. Dock så började han nyss sitt nya jobb och tränar med sitt hockeylag direkt efter.. så sonen får inte alls lika mycket tid med sin pappa som förut. Så det dröjer väl inte länge innan jag känner mig ensam!
Jag känner verkligen igen mig, jag är dessutom ensamstående och det är verkligen så sjukt ensamt. Självklart uppskattar jag att jag får vara hemma med min dotter men det är verkligen långtråkigt ibland, och ensamt.
Känner likadant och därför kommer jag inte vara hemma med andra barnet utan det är pappan som kommer vara det 🙂 Jag ska plugga vilket jag gjort nu sedan mitt första barn började på dagis. Det har gjort mig till en gladare, roligare och socialare mamma. Kommer att börja plugga rätt snart efter att tvåan fötts och det är jag glad över, inte för att jag inte vill vara hemma utan för att jag vet att alla mår bättre om jag gör det. Har ingen lust att vara hemma ett helt år till och ha en pappa till barnen som är borta 8h om dagen.
Istället är pappan hemma och jag är borta 6h om dagen men eftersom jag har så nära hem kommer jag hem på raster/lunch.
Om du har möjlighet är det ju ”bara” att börja jobba på deltid eller plugga? Om möjligheten inte finns (att pappan inte kan vara hemma) är det ju såklart tråkigt :/ Annars har jag nog inga tips 🙁
Jag förstår dig! Jag kände liknande när jag var arbetslös under några månader efter studenten. Dock kan jag lugna dig med att säga att den där blygheten du beskriver går över så fort du får ”komma ut” lite mer.
Men söta du. Hör av dej bara om du vill ha sällskap. Jag tycker så mycket om dej och dina söta tjejor. Tillbringar gärna tid med er!
Kramisar Mysan
Jag Älskar att vara mammaledig, och jag försöker njuta av varje stund jag får vara hemma.
Men jag hann att jobba ca 1½ år emellan barnen. Jag trivs inte 100 % med mina arbetsuppgifter, så det gör säkert att jag trivs ännu bättre hemma.
Men jag har ett väldigt socialt liv nu när jag är hemma. 2 av mina bästa vänner är mammalediga samtidigt och vi hittar på saker om dagarna, vi bakar, och shoppar, umgås och leker med barnen. Går på öppna förskolan, går promenader osv. Dagarna är fullspäckade varje dag och tiden flyger iväg.
Men jag förstår dig,
Om du varit hemma i 4 år och inte har super många vänner i din umgängeskrets som kanske är i samma livssituation som du, så blir det inte så kul.
Då skulle jag också längta tillbaka till att jobba och få vara mig själv en stund.
Kram
åh va jobbigt å känna sådär, men ja förstår hur du känner.
själv så är jag tvärtom, var ju så längesen ja var mammaledig me albin å ja hade aldrig möjlighet att va hemma länge med honom så sen har ja ju jobbat mer än 3 år innan meja kom, så jag bara älskar å va hemma!!
kram på dig å hoppas allt är bra med er !
Förstår absolut hur du menar, det kan vara väldigt ensamt att vara hemma och ibland känns det inte som om man är något annat än mamma – samtidigt är det underbart att få ta del av sina barns vardag och uppväxt! Med första barnet var vi hemma lika mycket, med barn två var pappan hemma mest och om vi har sån tur att fröet i min mage stannar så är det jag som kommer stanna hemma längst.
Jag förstår dig precis, nu har jag visserligen bara varit hemma och varit mammaledig strax över året.. Jag har försökt med öppna förskolan, men får inte ut något av det. Inga av mina vänner har barn, har inte så många att umgås med. Jag älskar att vara hemma med min son, inga tvivel om den saken! Men som sagt, det blir väldigt ensamt i längden.
Jag förstår dig helt å hållet. Jag är en väldigt utåtriktat person(åtminstone var…..) men har också tappat mig sen jag fick mina barn. nu 2,5 år och 1 år. Det är inte alls lätt att hitta sig själv och komma tillbaka. Vet inte varför styrkan försvinner att bara vara ”My” för man blir stärkt som kvinna och som mamma och skulle gå igenom allt för barnen men svagare som bara sig själv. Kan i varje fall jag uppleva…..
förstår verkligen hur du känner. vart hemma i 2 år med min fina son o nu när snart nummer två kmr så blir de att vara hemma 1 år till. Jag jobbar extra lite då o då i och för sig men känner verkligen av att de blir ensamt i längden. Kommer tycka det e jätte kul när jag skall börja plugga hösten 2013, komma ut på riktigt, och starta ngt nytt även fast jag älskar att vara hemma vissa stunder, men som du säger tror jag att jag behöver komma ut mer för att uppskatta mitt hem mer och bli en gladare sambo o mamma! =)
Hej Patricia :)Så kul å kika in på din blogg hittade dig genom facebook då du ville köpa min dotters uggs eller om de var gooseoverall eller nått sen dess har jag kollat då och då och jag beundrar verkligen dig stort…Man märker att du är en jätte bra mamma, kul me oss unga mammor som verkligen visar att det kan gå bra fast man är ung ;p! Jo.. till saken :)Jag känner igen mig till 100%, gick hemma 2 år jag umgicks däremot med flera av mina vänner som har barn och de va lite av min räddning. Men trotts det som blev jag också tillbakadragen och kände heller inte igen mig själv, var väldigt osäker fast jag aldrig varit de förut och kunde få nog bara av att vara hemma.
Kan förstå att du har lite panik, som gått hemma 4 år…Det som fick mig att få bort allt det där var att jag började sakta med säkert fixa saker.. som dagis…första steget..
När min dotter började hos dagmamma så kände jag att jag hade mer tid för mig själv och börja fundera på hur jag vill göra med mitt liv, och att jag inte orkar sitta hemma .. och jag kom fram till att jag ville börja plugga då. Nu läser jag min sista kurs & 1 och ett halvt år senare.. nu sitter jag och är klar med min utbildning om( 2 veckor) som blivande undersköterska.
Det kunde jag aldrig då när jag var mammaledig tänka att de skulle blivit så men jag fixade det.. Mitt tips till dig är du tänker på nått du vill göra kanske att försöka om det finns någon möjlighet att ta ett extra jobb eller plugga på distans för det finns möjligheter men vi som har barn har bara flera puzzelbitar som måste gå ihop än den som inte har barn 🙂 Lycka till iallafall jag tror att du finner nått som passar, vissa saker tar bara lite tid!// Ronja
Känner igen mig väldigt mycket i det du känner. Jag var föräldraledig flera år och jag var inte mig själv när jag kom tillbaka till det sociala livet. Märkligt må hända att det är, men i mitt fall så försvann många vänner när jag blev gravid, barnens pappa misshandlade mig psykiskt och fysiskt och ensam stod jag där mitt i allt kaos. Jag tror inte att det är själva ledigheten som har förändrat mig, det var nog ensamheten. Jag tycker att det är skitjobbigt med att ta in nya människor in på livet när man varit så trasig inombords och jag kämpar varje dag med att vara pyttelite mera social.. Babysteps.. Jag har en ny man i mitt liv och vi har flyttat ihop i ett radhus tillsammans med hans två barn och mina två barn och han är verkligen världens varmaste och godaste själ! Han räddade det sista som fanns kvar av mig!
Kram från Mervi 🙂
Känner igen mig i vad du skriver! Är också mammaledig med 2 barn, en 4 åring och Klara som är 7månader! Vi bor i Bålsta, kanske skulle ta och ses? Lägg till mig på Facebook om du vill: Caroline Hessel 🙂 kram