PATRICIA- Mamma till tre små!

Jag sitter ofta här och skriver… Sen raderar jag, skriver och sen raderar igen!
Tänker alltid: Vågar jag skriva det här, borde jag skriva det här?
Vet att många reagerar. Och många tycker jag gör fel. Jag ber om ursäkt för det.

Men nånstans så valde jag det här i min blogg.
Jag valde att bli personlig, verkligen dela med mig av mig själv. Mycket skriver jag inte om, och jag kommer aldrig nämna många saker. Men om jag slutar! Varför ska jag fortsätta att blogga? Om jag inte får vara mig själv. Vem ska jag bli då?

Ska jag bara skriva positiva och falska inlägg bara för att dölja att det ibland är jobbigt?

eller att jag ibland känner att det är ett rent helvete. Det är från dag till dag, och dom dagarna jag är glad så spricker jag av glädje! Ska jag dölja att vardagen inte alltid är så jäkla perfekt?

Läser så många falska bloggar så jag snart spyr! Att läsa en blogg där ens vardag är SÅÅÅÅ bra var eviga dag får mig att kräkas. Men aldrig ett knyst om de där grälet för att killen inte tar sitt ansvar över barnet. De där bråket när mamman bara gnäller hela dagarna igenom på sin kille.. Ingenting sånt skrivs någonsin nånstans! Varför är de så fel att också berätta när saker och ting är rent utsagt förjävliga! Bara för att man bråkar betyder ju inte att man är olycklig?!
Det handlar om att man fortfarande BRYR sig, de är därför man bråkar! men varför är det ett sånt stort hysch-hysch om det?

Så glad men samtidigt så ledsen har jag aldrig varit i mitt liv. Det här har varit de mest påfrestande jag har varit med om! Att få barn, de va inget problem. Det är inte Wilja som är min last, utan de är för hennes skull jag snart spricker av all oro! hur ska allt bli, hur ska deras relation bli. De är det som äter upp mig!

När folk säger till mig: Gud, de första månaderna va så jobbiga.
Jag själv har ingen som helst förståelse för det, för att för mig va allt så lätt. Så som de alltid hade varit? Va aldrig rädd på de sättet. Va ute på en gång, ja men ni vet. Såg aldrig henne som ett litet knyte som behövdes räddas för omvärlden! utan ut så hon får lära sig om den 🙂

Jag är inte bra på mycket, men mitt kall i livet va nog att bli mamma.
För de är de enda jag känner att jag är riktigt bra på! <3