PATRICIA- Mamma till tre små!

När vår Tristan kom till världen.

Nu ska jag försöka få ner känslorna jag bär på i denna text. Vet inte riktigt hur det ska gå till, men vi ska göra ett försök.
Söndag den 12/4 så gick jag runt här hemma helt ensam, Novalie var hos Farmor och Farfar medan Linus hade match. Runt klockan 15.00 så hade jag bara någon underlig känsla i kroppen, hade rätt mycket sammandragningar men inte så mycket mer än vad jag haft innan. Men den där känslan att jag bara var tvungen att fixa i ordning saker sköljdes över mig! Så jag bäddade ur tjejernas sängar, bäddade rent, även i våran. Plockade undan småsaker, dammade lite ytor, tvättade. Vek all tvätt och fick in det i skåpen så det var klart. 16.30 satte jag mig ner i soffan, 16.33 så rann något till i mina trosor. Jag har ju haft så extremt mycket vattniga flytningar under sista delen utav min grav, så jag hade skydd i. Men de kom så mycket så först trodde jag: jäklar. Nu kissade jag på mig! Ställde mig upp, och drog ner mina byxor. Hostade till, och det började rinna. Fick smått panik men samtidigt så skrattade jag, och det bara rann mer och mer. Sen drabbades jag nog av panik helt och hållet, eftersom mitt vatten aldrig gått spontant förut, så har barnen kommit bara minuter efter vattnet har gått. Men jag försökte samla mig, ringde till min svärmor eftersom jag visste att Linus hade match! hon berättade att Linus var på väg hem med Novalie, så precis innan jag tog telefonen och ringde honom så kom han innanför dörren. Där stod jag, med telefonen i handen! naken om rumpan och stod i mitt egna vatten.

Vi samlade ihop oss lite, tog med oss det vi behövde och ringde förlossningen! vi skulle komma in med en gång med tanke på att jag har två smidiga och snabba förlossningar i ryggen, samt att denna gosse var alldeles för tidig. Så vi satte oss i bilen och kom fram till Akademiska vid kl 18.30 ca.
Det gjordes en undersökning, visst hade mitt vatten gått och jag var då öppen 2 cm med utplånad tapp. Dom ringde runt, ringde även till Neo för att kolla om vi fick plats där. Men nej, dom hade mer än fullt på neonatalavdelningen, så vi skulle bli förflyttade mitt under kvällen.
Med bricanylspruta samt tabletter så blev vi skickade till Västerås! och jag är så glad över det, vilket fantastiskt sjukhus, förlossning och BB. Allt var verkligen i tiptop, så himla fräscht allting och alldeles nytt. Underbara barnmorskor, nej vi har blivit så omhändertagna där dessa dagar utav alla.

Kom fram vid ca 22.00, hade fortfarande inga värkar! dom avtog efter sprutan helt och hållet, men nu var jag öppen ca 4 cm och vi fick ett rum på förlossningen för att avvakta och se vart de ledde någonstans! Men hela natten gick, och ingenting alls hände.
Den 13/4 så vaknade jag på morgonen, och inget nytt. Vattnet rann hela tiden, obehagligt som sjutton var det! fick ett rum uppe på specmödravården och bara väntade om några riktiga värkar skulle sätta fart, jag hoppades så innerligt på det. Men ingenting skedde, förstod att det skulle bli en igångsättning och jag var helt livrädd om jag ska vara ärlig. Men samtidigt lättad, vi var så nära efter den här graviditeten som varit så förbannat jobbig från dag ett. 


DSC03037 (kopia)
DSC03046 (kopia)
DSC03047 (kopia)
Tisdag den 14/4 kl 10.30 så fick jag mitt dropp inkopplat, nu fanns det ingen återvändo vi skulle få åka hem med vår efterlängtade bebis! Jag hade fått pencellin samt antibiotika eftersom jag haft en tidig vattenavgång, det tog en stund innan värkarna dök upp. Vid kl 11.30 så började jag känna av dom, sen gick det väldigt fort innan dom ökade starkt och började göra väldigt ont. Vid 13.15 så ville jag fortfarande inte ha någon EDA eller lustgas, (mått så illa utav den gångerna innan). Men jag kände att jag hade kontroll, och andades fint genom mina värkar. Filmade en hel del under den här tiden, men jag vet inte om jag ska dela med mig utav de eller inte.
Vi försökte med ett bad, men allt blev bara en miss! dom skulle försöka sätta en skalpelektron på honom medan jag låg i badet, jag bara skrek för dom höll på så mycket. Det blev helt enkelt bara upp och ner i badet, och de var värre än vad det var behagligt.
Vid 13.40 ca så var vi tillbaka på rummet, min fina svärmor kom då också, hon var i Västerås och hade handlat massa prematurkläder åt gossen! Här omkring så bad jag om lustgas, 30/80 syre. Gjorde en undersökning, helt oförändrat! började göra så ont så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dessa värkar var så annorlunda och starka mot vad dom kändes när de kommit igång av sig själv, och jag födde även då naturligt. Det går inte att sätta finger på dessa värkar.
15.20 så gjordes det en ny undersökning, fortfarande öppen bara 4. Började nästan gråta, fick sätta mig på en pilatesboll. Linus masserade mig, och även min svärmor. Dom hjälpte mig något otroligt, höll koll på min andning, och masserade mig. Här omkring så började jag drabbas av ren och skär panik. Har aldrig känt dessa känslor, den smärtan. Jag trodde jag inte skulle överleva, jag tappade bort all kontroll och jag bara skrek och bad om hjälp!
En undersökning gjordes igen, 6 cm.. 7 cm.. 8 cm.. 9 cm.. och en förbannad kant kvar! Jag hann inte med, mina ordinariebarnmorskor hade sprungit bort, ingen trodde att det skulle ske så fort, så jag fick två andra! Jag tröck den där lustgasen mot ansiktet och bara grät efter epidural, självklart så var det ju försent. De tryckte i hela kroppen och jag kunde inte hålla emot, de bara gick inte! Jag krystade trots den där förbannade kanten. Hon drog in hela sin hand och tog bort den från hans huvud. Sen började det värsta jag genomgått i hela mitt liv.

Att krysta ut den här lilla killen borde ha varit en lätt match! vägde mer än ett kg mindre än sin storasyster, men det var verkligen så oerhört smärtsamt.
Jag bara kved, var så jävla rädd för att krysta för de gjorde så otroligt ont. 4 krystningar, och sen så var hans huvud ute. Ville bara trycka på, de sved så jag höll på att dö och trodde jag spruckit hela vägen. Två barnmorskor höll tillbaka med all kraft dom hade in honom igen, vet inte varför. Men jag bara skrek.. nästa värk jag hade så gled den här lilla gossen ur och började skrika på en gång. 16.08 kom han.. Fick inte upp honom med en gång då dom ville kolla hans andning eftersom han var förtidig. När jag fick upp honom så slogs jag av alla känslor som en jävla käftsmäll. Har aldrig upplevt det gångerna innan, allt bara var borta och jag var helt enkelt så förbannat förälskad. 2764 gram och 47 cm. Stark liten pojke <3
Värkarna kom tillbaka, till och med moderkakan gjorde så otroligt ont att krysta ut, vet inte vad det var med mig denna gång! men jag är så säker på att det var dessa ”konstliga” värkar, dom var så jävla intensiva, och kom hela hela hela tiden. Hade ingen paus, och varenda värk var som en pina.
Så det här med att föda ett litet barn, är inte alls enklare. Tror helt klart att ett större barn, orkar hjälpa till mer vid en förlossning och trycker sig ner på ett annat vis. Jag behövde inte sy ett enda stygn vilket jag var helt bombsäker på, vi fick snabbt komma till BB och vi slapp Neo.
Det trodde vi inte, och jag blev så himla lättad! han tog bröstet direkt och förstod hur han skulle suga.

Jag är så tacksam över att jag ändå fått gå igenom tre vaginala förlossningar, som ändå gått bra i det stora hela.
Men den minsta, och sista lilla bebisen var absolut värre än båda dom andra tillsammans. Sen kanske det har och göra med att jag kroppsligt var så slut den här gången, det vet jag inte. Men fy, jag är så glad att allt är över och att vi äntligen har vår Tristan hos oss. Nu är det över ♥

DSC03057 (kopia)
DSC03063 (kopia)
Senast överförda174

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Stina

    :’)
    Vackert! Bra kämpat tjejen! Du lyser

    Blev också igångsatt (dock första) och förstår det jobbiga med värkarna. Vill aldrig mer föda barn.

  2. Emma

    Harregud! Lipar för att det är så fantastiskt men usch vad det låter jobbigt och smärtsamt. Hoppas att du inte upplever det som en allt för jobbig händelse bara. Stor kram!

  3. Becca

    En fantastisk förlossningsberättelse 🙂 Skönt att allt gick så bra trots allt!
    Själv hade jag en väldigt kämpig förlossning som tog 28 tim 🙁 börjar bli sugen på en till men absolut inte en till förlossning.

  4. Emilie

    Åh vad jag vet vad du talar om! Fick HELLP med mitt första barn och var tvungen att sättas igång i v 38, och fy satan vilken jävla pina om du ursäktar mitt språk! Inte ens en minut mellan värkarna och ingenting hände, jag spydde av smärtan och barnets hjärtsjukdom gick ner så det beslöts att vi skulle avbryta och försöka igen nästa dag. Fick bricanyl, propessen drogs ut och värkarna avtog. Efter att ha försökt slumra i 1,5 timme ringde jag på sköterskan och förklarade att jag hade ”lite ont”. Hon kollade och då hade jag öppnat mig 8 cm, mina egna naturliga värkar hade kommit igång! Vilken skillnad! Det går knappt att jämföra! Den här gången (BF 17e maj) har jag sagt att jag vägrar sättas igång ifall jag skulle få HELLP igen eller om jag går över tiden. Hellre snitt. Min barnmorska säger att ”det går oftast lättare med igångsättning om man redan har fött barn innan”, men det verkar ju inte stämma så bra, så nu vet jag att jag ska stå på mig i frågan!
    Tack till dig och alla andra som delar med sig!

  5. Erika

    Stort grattis Patricia! Han är jättefin och din berättelse likaså<3 Lycka till! Kram från en gammal vän

  6. Hilda

    Jag blev inte igångsatt med värkdropp men känner igen det du beskriver. Öppnades 5-6 cm med värkar som jag klarade av utan smärtlindring. Detta gick ganska fort. Sedan stod det still i ca 2 timmar utan att något hände. Då bestämdes att en hinnsvepning skulle göras. Vattnet forsade och värkarna kom på en gång! Väldigt intensiva och utan några som helst pauser. Jag bad om epidural på en gång men fick vänta i 3 timmar på denna! När narkosläkaren kom ner efter 3 timmar var jag nästan öppen 10cm. Även fast min första förlossning gick relativt snabbt så var det ganska hemskt. De där värkarna under de där timmarna glömmer man inte. Trots det sitter jag här med magen i vädret och har BF imorgon 😉

  7. Madde

    Jag blev igångsatt med 3an och fy alltså!! Dom värkarna är 1000 ggr värre än när kroppen har naturliga värkar!

    Kram och grattis igen!!

  8. Sandra

    Jag är igångsatt två av tre ggr och upplevde samma sak med värkarna. Särskilt andra gången var de helt fruktansvärda. Men vad skönt att allt ändå gick så pass bra för er! Ett stort grattis till er söta son!

  9. Freja

    Kul och intressant att läsa! Känner igen mig såå, hade också fruktansvärda värkar som jag fick panik av och gick fort på slutet, blev också igångsatt och de kan ha varit det. När man tvingar igång kroppen så blir det på ett helt annat sätt, dessutom för tidigt. Man tvingar ut honom och man använder så starka (och effektiva) metoder nu när man sätter igång en förlossning. Fy fan, haha! Födde också en liten gosse. Men grym är du 🙂 kram

  10. minstorafamilj

    Så härligt att läsa,man blir ju helt gråtfärdig 😀
    Jag har oxå blivit igångsatt några gånger o det är hemskt dessa värkar,dom blir så extrema vid igångsättning,man får aldrig nån paus imellan..
    Mvh camilla

  11. felicia

    Kan vara så att dom ”höll emot” honom för att han inte skulle komma för snabbt ut och då minimera att du spricker? Hört det någonstans! 🙂 skönt allt gick bra iaf 🙂

stats