I morgon så är det redan tre veckor sedan det här lilla livet kom till oss.. och till det otänkbara, jag hade bara varit i vecka 38 just nu. Det är som man alltid säger, de känns på något vis som om att han alltid funnits här. Men under dessa veckor har vi börjar lära känna en ny familjemedlem, och det är helt obeskrivligt. Jag har alltid hört att nummer 3 kommer och tar en speciell plats, och ja. Sannerligen gör lilla knytet det! Jag har en enorm separations ångest från honom. Vill inte lägga han själv i sängen, jag gör allt som jag inte ”borde” göra, som man lärde sig från barn nummer 1 till 2. Novalie fick sova på en gång i sin säng, för jag fick mig en ”läxa” över hur Wilja var. Man gjorde allt man inte skulle göra med henne. Men den här gången tar jag det mer för vad det är. Ja och om de blir lite bökiga nätter och trångt i sängen.. han är liten en gång och det går så otroligt fort! Vägrar ge han flaska för jag är livrädd över att han ska sluta ta bröstet, listan kan göras lång. Har aldrig heller varit såhär rädd för plötslig spädbarnsdöd. Jag kan vakna upp svettig och hysterisk på natten och känna på honom.. Trots att han ligger i sitt babynest mellan oss, så vi kan liksom inte rulla på honom. Han har eget täcke för att vi inte ska råka kasta upp våra över hans ansikte.
Sen tror jag mycket har att göra med Novalies historia. När hon var 11 dagar så blev hon ju sjuk i RS virus, och hon hade massor med andningsuppehåll, slemproppar i lungorna, vi var inlagda.. inhalera, jag är totalt livrädd för att något ska hända och det sitter i min näthinna nu när han är liten. Känns som jag ska återuppleva det, och nästan som jag bara väntar på att det ska ske. Hur hemskt är inte det? För varje barn man får, så känner man en enorm kärlek. Men den har visat sig olika för mig varje gång! Man älskar sina barn villkorslöst och lika mycket, men på helt olika sätt.
Dessa veckor har varit lite upp och ner med mina känslor! Om jag ska vara ärlig så har jag många gånger känt att jag bara skulle vilja ta med honom och bo på hotell för att få lära känna just bara honom. Att han ska få lugn och ro, likaså jag. Och är jag dum för det? Nej, jag är nog bara mänsklig. När man inte sover på nätterna speciellt bra så tryter humöret och orken, iallafall hos mig. Jag anser att jag själv har en rätt hög tröskel tills tålamodet tar slut! Men sedan han kom, så har jag haft lättare till att höja rösten, tappa tålamodet och sen är jag duktig på att ge mig själv ångest över det. Försöker ta igen den tiden med tjejerna, försöker lägga ifrån mig honom så mycket som möjligt för att vara med dom.
Skillnaden mellan 2 till 3 barn känner jag inte av alls, han bara hänger på i vardagen! där finns de ingen skillnad (än) alls. Han äter, bajsar, skriker, precis som ett spädbarn ska göra. Men det är nog min trötthet som gör att jag inte riktigt känner igen mig själv och jag hoppas att med lite sömn att jag börjar känna igen mig själv. Det är inte det att jag är dum, att jag hela tiden är sur. Bara att mina tankar är någon helt annanstans och jag vill aldrig släppa bebisbubblan, trots att jag vet att det är snart dags att hitta nya rutiner för oss här hemma och få allt att flyta på.
Sen har tjejerna en väldigt intensiv period just nu, har skrivit om det mycket. Wilja och hennes humör är ibland out of control. Eter sina besök hos sin Pappa (som är bäst på många vis) är hon helt som förbytt. Jag förstår honom också! När hon är där så är hon helt ensam, han skämmer bort för hon bara är där varannan helg, grönalund, äventyrsbad, leksaksaffärer, glass hela dagarna, somna i soffan framför film m.m. sen kommer hon tillbaka hem efter helgen, och det är dags för rutiner. Hade jag varit en helgmamma, hade jag nog gjort precis likadant. Det kan man inte klandra honom för, dock så är det ju inte för hennes egna bästa att bli så oerhört bortskämd med saker och ting.
Vi är hemska, ”skit-pappa, skit-mamma blir vi kallade för och massa mer fula saker som faktiskt gör en ledsen” respekten är helt bortblåst och hon testar gränser för att se vart jag står. Och jag står på mig och försöker visa henne hela tiden att jag finns här, och finns för henne utan att bli arg. Men jag sliter av mig håret ibland, och tårarna sprutar efter hon somnat många kvällar.. Jag orkar helt enkelt inte med det just nu. Nu har hon varit hemma i en vecka, och det är förens NU hon blivit den jag anser är ”Wilja” har kommit tillbaka, hon är snäll, snäll mot oss, mot Novalie. Säger inte elaka saker längre, säger inte ”hos pappa får jag…. jag vill till Pappa S”, då vet hon vad som gäller hos oss. Men om tre dagar så ska hon dit igen och vår cirkus börjar om igen. Så när hon är där, har jag liksom samlat energi för att orka med när hon är här! Vet ni hur maktlös man känner sig då, hur förjävligt det känns. Vill bara krama om ungen och känna lycka varje gång hon är hemma, och de känns som jag förlorar 5 dagar med henne varje gång.
Längtar tills hon börjar sexårs och hon antingen bor hos oss på heltid eller om hon vill vara hos sin Pappa. För det här pendlandet mellan oss gör henne ingen nytta just nu, mer en otjänst. Vi tog ju bort varannan vecka med råd från dagis, sen märkte både jag och S att hon inte klarade av det. Det har blivit mycket bättre, men det blir också intensivare på ett annat vis. Det kanske kommer funka så småningom, men just nu blir hon helt förvirrad av dessa olika budskap som vi ger. Och ja, jag har försökt att vi ska ha någorlunda samma rutiner här som där, men det är ju svårt att de ska funka i verkligheten..
Men herregud. Hur kan folk vara så jävla sjuka i huvudet på nätet? Tappar tron på mänskligheten. Inte en kotte här ovan hade vågat gå fram till dig i verkligheten med sina pekpinnar. Går in på bloggar för att få lite positiv energi, men att öppna kommentarsfältet gör ju en bara ledsen.
Jag är iaf en av dem som läser din blogg för den är härlig och dessvärre aldrig kommenterar. Men när jag såg allas psykopatiska kommentarer böev jag ledsen. Hoppas du förstår att de har problem i sitt liv och att det inte har med dig att göra.
Keep on going. Tycker du verkar superhärlig!
Vill bara säga att ni som säger att föräldrarna har rätt till sina barn. Det är barn som har rätt till sina föräldrar. Och jag tycker att Patricia tänker ur ett barnperspektiv i det här läget när hon funderar över vad hennes barn skulle må bäst av. Inte vad de som föräldrar mår bäst av.
Åh vad jag förstår din känsla! Jag har själv 2 barn och lan bara tänka hur det känns <3 sen är jag själv "skiösmässobarn" & att leva i en resväska som du säger är inget kul heller.. Dock kan jag nu som förälder tänka att det är ens skyldighet när man skaffar barn att ha sånt med i beräkningen. Skaffar man barn med någon så får man helt enkelt hålla sig "i närheten" av varandra tills barnen är stora nog att ta sig imellan på ett bättre sätt.. Jag skulle aldrig flytta 1 timme bort från min sambo om vi separerade, även om jag själv hade velat det. Hoppas det löser sig på bästa sätt för alla! Kram <3
Hade mina föräldrar skiljt sig när jag var tio år så hade jag bott hos min pappa på heltid, inte för att jag älskar min mamma mindre men för att jag hade aldrig klarat 7 dagar utan min pappa. Nu hittade mina föräldrar tillbaka till varandra men mamma sa själv: ” För att du skulle mått bra så skulle jag få lov att ”släppa dig”! ”
Du och Simon ver vad som är bäst för din dotter:) och hoppas hennes utbrott försvinner med tiden!
Det här inlägget var hemskt att läsa! Var inte ett ego! Ett barn har alltid rätt till BÅDE sin mamma OCH sin pappa! Du får helt enkelt ta att det är jobbigt för det handlar inte om dig! Jag blev riktigt upprörd när jag läste det här faktiskt!
Vad är det med detta inlägg som är hemskt att läsa? Varför är jag ett ego? Har skrivit att ett barn alltid har rätt till båda sina föräldrar! Men ingen utav mig eller Simon har några miljoner i bakfickan som kan göra så vi har råd att flytta och köpa något närmre stan så vi slipper ha det avståndet mellan oss. Vad är de som gör dig upprörd undrar jag?
Åhh känner igen mig så mkt i det du skriver om wilja, när min dotter va 4 va hon helt ”out of control” så fort hon kom hem till mig efter att varit hos pappa va hon som ett annat barn! Arg sur inget va bra, ja va elak och pappa världens bästa! Kommer ihåg hur jobbigt det var, dels för alla bråk hela tiden men oxå för hur ledsen jag blev varje gång hon sa att pappa är bättre och snällare än dig! Det höll på så i ca ett år. Jag va ganska hård och talade alltid om för henne va som va rätt o fel. Sen en dag släppte det bara! Nu är hon 8år pch är mer mammig än någonsin. Om 2 veckor kommer bebis nr två och hon längtar 🙂 lycka till, och som sagt du och simon vet vad som är bäst för eran dotter. <3
Det märks tydligt att de som kommenterar negativa saker aldrig själva varit i en liknande sits! Hade dom varit det så hade dom också förstått dig.
Jag är själv uppväxt med skilda föräldrar och varannan vecka och har alltid själv fått bestämma vart jag vill bo vilket jag är oerhört tacksam för!
Det är svår fråga det där med varannan vecka eller inte. Förstår självklart att båda föräldrar vill ha sitt barn hos sig så mycket som möjligt och att barnet behöver och har rätt till att träffa båda föräldrarna lika mycket. Samtidigt tror jag att barn behöver en fast punkt, ett hem och inte bo varannan vecka. Utan bo hos ena föräldern och sedan ”hälsa” på den andra föräldern med övernattning såklart som ni har det med wilja. Men jag har inga egna barn ännu, skriver bara utifrån mina egna upplevelser som barn 🙂
Kram på dig
Jag håller med dig till punkt och pricka! Känslan av att leva i en resväska och inte känna sig riktigt hemma någonstans var värre för mig än att åka till mamma på helgerna kan jag lova. Och wilja tycker det är sjukt jobbigt & det märks! Så man måste vara lyhörd.. Och jag är glad att min mamma lyssnade på mig när jag ville bo hos Pappa.
Jag förstår verkligen dig Patricia, att det varit tufft att skriva detta för det verkar inte spela någon roll hur du än formulerar dig så kommer det sticka i någons ögon.
All styrka och kärlek till dig och din fina familj ❤ låt inte detta ta massa energi från dig.
Kram
Jävla sätt och sitta och tycka och tänka om andras liv och hur som får sin vardag att fungera! Självklart gör alla föräldrar det dom tror är rätt för sina barn. Usch att folk inte skäms! Jag skäms åt er pinsamma människor!
Det tar som du säger några dagar innan de blir sig själva igen. Men en sak, de har en period som kallas lilla tonåren. Läs om den. Min son är mitt i detta nu och man får verkligen kämpa vissa dagar!
Kram igen 🙂
Jag har 2 grabbar, en 6 månaders och en 6 åring.
Min 6 åring är hos sin pappa varannan helg också pga avstånd och jag vet precis hur de känns när de kommer hem till ”vardagen” igen. Här är det samma visa tyvärr men ändå förstår jag att det blir så men det blir ju också jag som får ta ”smällen” när han vill va hos pappa mer men det inte går.
KRAM
Som mamma vet man absolut vad som är & funkar bäst för sina barn. Tyvärr finns det alltid morsor som ska lägga sig i andras uppfostran då dom anser att det dom gör & tycker är det enda rätta . Självklart älskar du alla tre lika mycket & allt löser sig nog till det bästa i slutändan även om vägen dit kanske inte är den roligaste 🙂
Va fint att du delar med dig! När vi fick Charlize så kände ja precis som dig. Även om det var mitt andra barn. Vet inte om ja blev så tuff bara för att Melody var sjuk sin första tid och att jag var helt trasig efter förlossningen. Men ja va så rädd att Charlize skulle försvinna från oss. Svårt att sätta ord men som någon skriver här uppe så särbehandlar man inte sina barn. Ja fick massa kommenterar om jag inte älskade Melody längre då jag slutade lägga upp bilder på henne.
Jag har följt dig så länge jag kan minnas och du är en Fantastisk mamma. Jag hoppas ni hittar en lösning som passar både er och Wilja bäst. Jag kan tyvärr inte sätta mig in i situationen då jag inte är i samma sits men jag vet att ni kommer lösa detta!
Blir ju så himla bebissjuk när jag får se er lilla prins!
Kram på er ♡
Tack snälla Frida.. Känns som man läser mellan raderna och bara läser det man vill läsa. Sen finns det alltid människor som gillar att trycka ner när dom hittar något. Att man inte älskar sitt eller sina tidigare barn är något jag slår dövörat till, för jag gör allt och mer därtill för alla tre.
Förmodligen så är de saker som ligger i bakgrunden som gör att man är extra rädd denna gång! Som din melody & Novalies RS när hon slutade andas hela tiden! De sitter i min näthinna och jag blir så fruktansvärt rädd om honom. Stor kram ❤️
Självklart gör du rätt som har bebisen sovande i er säng!! 🙂
https://sagogrynet.wordpress.com/2013/12/05/samsovning-och-anknytning/
Och om wilja säger att hon vill bo hos sin pappa så skulle jag inte lyssna på det. Hon är 5 inte 12, 13 år..
Nej jag kan förstå att det kan vara svårt beroende på avståndet mellan föräldrarna. Men som sagt tror jag fortfarande att barn mår som bäst av att få träffa sina föräldrar lika mycket. Om de är bra förälder vill säga.
Jag skrev aldrig att jag skulle ha mer rätt att ha dom än honom? Jag skulle däremot aldrig klara av som mamma till mina barn låta dom bo hos sin pappa på HELTID. Skulle vi separera så skulle det bli varannan vecka. Självklart skulle jag vilja ha dom mer än så. Men självklart har pappan rätt till halva tiden. Men som du säger alla människor är olika.
Men hur skulle ni göra om det inte går att ha varannan vecka med tanke på avståndet, det är ju där skon klämmer! Inte vad han eller jag vill, varannan vecka går inte. Eller skulle ditt barn få åka över två timmar för att ta sig till skolan eller hem? 🙂
Jag är glad att jag fick välja då jag inte mådde bra hos min mamma. Hade varit värre att bli tvingad att vara på ett ställe som man inte vill vara på. Anser jag! Och att barnets röst betyder något 🙂
Jag tror dock att du kommer få problem med att du särbehandlar den lilla. Du säger det själv , du gör allt som du inte ska göra och barnen märker det. Hoppas verkligen inte detta kommer slå tillbaka på dig själv . Sen det med att bo heltid hos den andra föräldern, problem är att då har du syskonen hela tiden vilket lätt skapar avundsjuka .
Jag tycker dock inte man kan säga att barnen ser att jag särbehandlar en bebis genom att den får sova hos oss i ett babynest! Wilja och Novalie är 5 & 3 år och mellan dom så sker aldrig en särbehandling någonsin! Varken från min sida, eller Linus då vi är lika konsekventa och kärleksfulla mot båda två. Det kan man inte ta som en jämförelse! Det är en separationsångest det handlar om från bebisen, inte att jag älskar honom mer än sina systrar. Jag har inte skrivit någonstans att jag vill att Wilja ska bo heltid hos sin Pappa, men om det skulle bli så och om hon vill det så kan jag inte neka henne det. Vi vill att hon bor med oss på heltid. För det är de enda som kommer att vara aktuellt nästa år när hon ska börja på förskola för ingen av oss kan flytta!
Får jag fråga hur du hade tänkt träffa wilja om hon ska bo hos sin pappa på heltid? Hade jag och min sambo separerat skulle jag aldrig låta han ta barnen på heltid.. Tror och tycker att barnen behöver båda sina föräldrar. Även fast hon säger ”såhär får jag göra hos pappa” tror jag att barn lär sig att det fungerar olika hos olika människor. Blir lite upprörd faktiskt. Tror att hon är i sån ålder just nu och använder det emot er bara. Men som sagt tror barn mår som bäst av att träffa sina föräldrar lika mycket.
Ett barn har rätt till sina föräldrar precis lika mycket. Men situation ser så ut att vi bor över en timma från varandra, och vi kan inte låta Wilja åka varannan vecka den biten, och ingen utav oss kan flytta just nu den första tiden. Och varför skulle inte Wilja kunna bo heltid hos sin Pappa, likaså som barn kan bo hon sin mamma på heltid? Jag valde att bo med min Pappa när jag var 7 år på heltid då dom separerade. Sen är alla barn olika, alla barn behöver olika rutiner för att må bra! det får man aldrig glömma, och Wilja är ett sånt barn som alltid behövt strikta rutiner för att kunna må bra. Därför kortade vi ner vistelsen emellan oss då vi hade varannan vecka, men vi insåg både jag och Simon, samt dagis att det inte funkade bra för henne och hon inte mådde bra utav det. Man känner alltid sitt barn själv! Och just nu är hon i en ålder och har en viss trots, men mycket har att göra med hur man är som person.
Och jag blir upprörd över det du skriver, om ni separerar så skulle du aldrig låta honom ha barnen på heltid! nehe, vad ger dig den rätten att ha dom mer än honom? alla familjer gör det som funkar. Helst utav allt vill jag att vi ska bo dörr i dörr så Wilja kan springa emellan, men det är inte sanningen! Och helst utav allt för mitt egna ego vill jag att hon bor bara hos oss. Men har jag rätten att bestämma över henne och vad hon vill? nej.
Hon kommer säkert få testa sig fram över hur hon vill göra, och man får acceptera barnens vilja likaså.