Hur gör man när ena säger nej?
Publicerad,
Det här med längtan, och hur gör man när man har två olika viljor och när man inte kan mötas på mitten?
Jag hade ett samtal med min vän Linda idag om just det här, och det påminner mig också om hur vi har det här hemma. Vi vill helt olika, verkligen. Man har ju också hört att det kan gå så långt att man ibland väljer att separera just för att man vill så olika med framtiden och med barn, eller syskon. Jag och Linus vill olika just nu. Mig fattas det något, missförstå mig inte! jag har två fantastiska döttrar, men efter min abort jag gjorde så blev det bara tomt. Kanske var det för att jag egentligen aldrig skulle genomfört aborten om Linus verkligen inte ville. Hade jag gjort om det beslutet idag, så hade vi idag haft en liten knodd här hemma 3 månader! Det kanske låter egoistiskt för er, att behålla ett barn mot någons vilja. Ja, de är det också. Men det är precis lika egoistiskt att tvinga någon begå något som man inte vill göra. Då visste jag inte hur jag skulle hantera det, men det visade sig vara mycket jobbigare för mig än vad jag trott. Och jag tänker på det, ofta..
Jag har alltid velat ha en stor familj, kanske för att jag själv har en stor familj, men väldigt splittrad. Jag vill helt enkelt att barnen alltid kommer ha oss, och framförallt varandra.
Där vill man också olika, det måste man också respektera. Vissa vill bara ha ett, medan andra vill ha fem. Inget utav de är fel! Men, hur gör man för att de ska kännas okej för den som inte vill, och den som vill? Någon som kanske besitter erfarenhet utav detta som kan komma med tips! Läser man sig omkring på forum, kikar in på instagram så är det verkligen inte bara vi som vill lite olika helt enkelt. Och det är många som tar upp detta, och frågar andra om råd hur man ska göra.
Det är inte så att jag vill ha barn idag, eller precis just nu. Men jag vill inte heller börja om när våra tjejer börjat bli stora och allt mer självständiga, det är vad jag känner! Vissa vill ha två ”kullar” med tio års mellanrum, men jag vill inte det.
Just för att man kanske vill börja leva sitt liv mer, och tänka på sig själv lite mer och slippa småbarnsåren om och om igen. För de är tufft, de är det verkligen! Samt att jag själv har enbart äldre syskon och jag kan lova er att ha en syrra eller brorsa på 10 år äldre, eller 4 år äldre för den delen har inte heller varit så roligt alltid. Vi började umgås när jag blev myndig! Och jag älskar dom över allt annat, men.. jag hade också gärna velat haft ett syskon närmre i ålder till mig själv.
Linus säger mest att han vill bara ha ett, kanske ett till om tio år.. Eller ”vi får se, om ett tag”. Jag kan vänta om så, men känslan utav att sakna något kommer aldrig släppa. Och tänk om, jag aldrig får uppleva det igen! Jag grips typ utav panik.
Sen upplever vi det olika, jag älskar formen utav kaos, dåliga dagar med barnen såväl som bra dagar! även om det är jobbigt, så är det inget som hindrar mig från att göra saker med dom. Vill ta med dom på allt, och där är vi också rätt olika. L upplever allt mest jobbigt med barn, att få ett till då och ha tre små kan kanske bli för mycket.
Sen förstår jag också att känslan måste vara precis lika stark för en kvinna som känner sig ”färdig” , medan Pappan verkligen vill ha en till. Hon kan ju inte bara ”ge” honom ett barn för att han ska bli nöjd, likaså kan någon Pappa ge sin fru ett barn bara för att vara henne till lags. Det är svårt det här! Acceptera, eller inte. Finns det mer alternativ?
Vi har inte detta problem, än :P.. men väldigt intressant inlägg och ämne!! Vet nog ingen lösning mer än att vänta I ett år eller så, och se om han är redo då? Du kanske kan övertala honom på nåågot sätt!?
Förstår verkligen att det måste vara jobbigt om du ångrar dig en aning eller fem, ang aborten!!
Jag tror det är vanligare hos killar att dom tycker saker e ”jobbiga”. Här hemma tycker han det är jobbigt bara en sån enkel sak som att åka och storhandla me barn. Eller gå till parken. Eller gå ut med dem bara för att det blåser massa.
Lite(mycket) tråkigt!! Så det blir att man får göra det själv….
Så är det iallafall ofta hos oss. Med då endas 1 barn.
Hoppas ni kan komma på någon slags överrenskommelse
Jag tror ju inte hade ångrat sig om ni nu fick en till liten!? Det blir ju bara en till att älska och bilda minnen med
Jag har också gjort en abort som jag tog mycket hårdare än vad jag trodde att jag skulle göra. Blev oplanerat gravid för 2,5 år sen och jag och min sambo hade inte tänkt att skaffa barn just då men jag kände väl ändå att ”vafan, vi kör”, tyvärr var inte min sambo med på samma linje så det slutade med en abort för att jag inte ville tvinga honom att bli pappa mot sin vilja. Den där tomheten som du beskriver och känslan av att det saknas något försvann aldrig… Nu är jag gravid i vecka 24 och känner mig väldigt lugn och tillfreds, precis så som jag kände med livet innan aborten! Min sambo hade gärna väntat med barn några år till men vi fick helt enkelt kompromissa… Vi har det man ”ska” ha, fast jobb, körkort, en lägenhet och ett stabilt förhållande sen 7 år tillbaka, så jag kunde inte acceptera att vi skulle fortsätta att vänta, på vad liksom??? Så till slut så gick han med på att vi slutade med preventivmedel, sen tyckte han väl att det var jobbigt att det gick ”såå fort” för oss att bli gravida. Jag har egentligen inga tips, men det kommer säkert lösa sig för er så att båda blir nöjda!
Var det inte nåt ni diskuterade innan ni blev ihop igen? Jag skulle inte bara vänta… Har själv också läst forumar där människor har kommit till det beslutet att när partnern inte vill, men säger att sen nångång, så blir det aldrig.. Tyvärr.. Att det är ett sätt att bara hålla den andra på paus, väntande, medan man inte har någon tanke att i verkligheten uppfylla den andras väntan.
ni borde absolut diskutera om detta. Det att ni är förlåvade men Linus inte vill gifta sig var ju väldigt konstigt. Har han friat dig? Förlovning är ju en lovan på att man ska faktist gifta sif, det är ingen ”jag vill vara med dig men inte gifta mig”-ring. Du vill ju så gifta dig. Jag tycker bara att det är ap synd att du måste ge upp dina drömmar. Han som så ville ha dig tillbaka och sa att du är hans värld och han vill vara med dig förevigt, men när det kommer till att gifta sig så nej? Ni har ju en dotter tilsammans herregud! Oberoende om ni vart tilsammans så kommer ni endå alltid måsta ha att göra med varandra. Fattar inte nuida Sverige där man ska skaffa barn, förlova sig kanske och vara det i 20 år, men när det kommer till att gifta sig så absolut inte, ”jag vill inte känna mig fast vid nåt” nähe? Att släppa sina drömmar för nån är en stor grej, om du gör det borde Linus se till att fasiken ge dig det livet du är värt! Försår nog att det inte skulle vara den bästa och roligaste grejen att skaffa barn med en 3dje man. Men endå, du lever livet en gång, tänk igenom…. Kom ihåg dock alltid hur dina val kan påverka tjejerne. Men du vet nog vad jag menar 
Jag känner lite som du, fast jag har inga barn, inte heller min sambo. Jag blev gravid första gången när jag var 17 (samma kille som jag har nu) och fick tyvärr missfall i v. 12-13 (märkte inte ens att jag var gravid, blev gravid trots p-piller)
Jag går ofta och tänker på hur det skulle ha varit om jag inte fått missfall, hur det hade varit om vi hade haft en liten kotte här hemma, det barnet skulle ha varit runt 3,5 år nu om det inte hade blitt som de blev.
Jag känner verkligen att jag vill ha barn nu, jag är redo, och jag har varit de ett bra tag nu. Men min sambo vill verkligen inte ha barn och det gör mig lite ledsen. Jag funderar ofta på hur vårat förhållande skulle bli om det skulle vara så att jag blev oplanerat gravid igen (har blivit gravid två gånger och fått missfall båda gångerna men första gången tog hårdast, för det var HEMSKT) för jag hade aldrig klarat av att gå igenom en abort.
Sedan känns det också jobbigt när alla våra gemensamma vänner får barn, en efter en, för jag vill ju verkligen också och man blir så BEBIS SJUK så det är hemskt.
Jag vet faktiskt inte hur man ska kunna ”mötas på halva vägen” heller. Antingen får han acceptera mitt val, eller så får jag acceptera hans val, och inget av de skulle kännas helt bra för någon av oss. Det är SÅ SVÅRT!
Ville tillsätta… Det är väldigt moget att tänka på den andra också. Aborten var säkert inte lätt, men det var väldigt respekterande mot linus. Ibland tänker jag om Linus faktist hade varigt värt dig… Efter detta inlägget så får jag mer en känsla om att du är tillbaka i fängelset där du inte fick vara dig till 100%. Du gör allt vad han vill, och efter alla kärleksfulla tekster av honom har han dig igen runt sitt finger. Du får inte drömma patricia om det du ill av luvet, nu måste du vara under honom och uppfylla hans drömmar – typ
Vet hur det känns – jag orkar inte ta min historia här i en kommentar kan berätta när vi ses. Men jag var ju helt färdig efter tre. Sen träffade jag Max och blev gravid av msstag, fick missfall och sen beslutade vi oss för att försöka. Max hade kunnat leva livet utan fler barn men Axel saknades mig, sen kom han och då visste jag att nu är jag klar. Vet precis hur det känns och tråkigt att ni inte är eniga i frågan. Tur att du är så ung och har god tid på dig ändå…..
Jag vet precis hur det känns, jag har väntat och väntat, från hans sida så är de om ett tag.. Men händer aldrig, så nu får vi se vad som händer men de lutar att vi går olika vägar… Synd men sant!!
Hoppas det löser sig för er!
Kramar <3
Som en annan skrev: Diskuterade ni inte detta innan ni blev tsm igen!? Väldigt konstigt att ni kan va förlovade men han absolut vägrar gifta sig!?! De e liksom därför man förlovar sej eller visste ni inte innebörden av de? Sen känns de som att de vart lite väl mkt ”drama” i ditt liv de senaste o barn e nog de sista du ska tänka på. Ni har nyss hittat tillbaka till varann herregud. Men försatt de e jobbigt o vilja olika saker! Tur mAn inte har de problemet med sin kille
Ni får väl ta upp de lite längre fram o se då! Nån utav er kan ju ha ångrat sej 
Åh så jag känner igen mig så jag får alldeles ont i magen, inte frågan om barn just. Men med vad man vill i livet. Jag är en sån som är väldigt spontan, älskar att resa hitta på saker, och så vidare. Min kille däremot är en riktig hemma tomte, han är mer bekväm med att jämt vara hemma allt ska göras lika år in år ut med saker och ting. Jag kvävs. Jag har blivit erbjuden jobb i Norge som jag tänkte åka på 3-6 mån upp till ett år beroende på hur jag trivdes tänkte jag. Boende var fixat, allt var klart. Men han blev galen man åker inte iväg så där när man har förhållande tyckte han, och jag köpte att han inte ville. Jag respekterade det. Även fast jag blev ledsen för det var något jag verkligen ville. Dock så är jag så less på detta ekorhjul nu. Kvinnan ska fixa allt, städa diska laga mat. Han vill inte flytta från orten vi bor på nu för han har alltid bott här. Jag vill flytta, helst långt men kan komprimisa och vara relistisk och flytta till staden intill men nej han ska bo kvar på landet i hålan han vuxit upp i. Det jag försöker komma till är att man får absolut komprimisa här i livet. Men döda inte dina drömmar allt för mycket. Spola inte det du vill det du alltid velat det du just du vill och drömmer om, spola inte det. Jag kommer lämna min kille för vi vill så fruktansvärt olika i allt. Älskar honom över allt men det finns ingen framtid. Jag tänker inte spola allt jag drömt och drömmer om. Om jag skaffar någon ny någon gång kommer jag vara väldigt tydlig med vad jag vill. Tycker du ska stå på dig lite du med <3 Man lever bara en gång. Tänk vad man ångrar sig senare i livet om man inte genomfört det man vill, utan levt på vad andra vill. Hoppas du tar det rätt nu menar inte i det jag skrev att vara negativ emot L.
Du får kanske överväga hur mycket DU vill ha ett barn till. För isåfall kanske det är värt att vänta några år även om dina tjejer är ”stora”. För ni båda är ju väldigt unga fortfarande och det kan ju ändras med tiden. Efter ett tag kanske Linus känner sig redo för en till, men i nuläget gör han inte det och då är det nog viktigt om ni kanske lägger det på hyllan tills vidare.
Vilken jobbig situation. Känner igen mig, dock har jag inga än barn men längtar efter ett första. Vilket min sambo inte gör. Det är två år sedan vi tog upp frågan för första gången, sedan dess har min kille velat fram och tillbaka. Ena dagen påstår han att han inte vill vänta så länge med att skaffa barn, nästa känner han sig långt ifrån redo. Vi pratar inte om det så ofta, men det är jobbigt att känna en så stark längtan. Dessutom har jag en genetisk sjukdom i min släkt vilket kan göra att ”skaffa barn” kan ta väldigt lång tid, om det ens är möjligt. Det är svårt, för det påverkar förhållandet mycket även fast jag försöker att inte tänka på det eftersom det inte finns så mycket jag kan göra. Jag älskar min kille och vill ha barn med just honom, så att lämna är inget alternativ.
Jag skulle inte heller kunna ”försöka bli gravid i smyg”, då jag det är respektlöst mot både pappan och barnet. Jag tror inte att det finns några färdiga svar på hur man löser ett problem som detta.
En väldigt knepig situation, men hoppas att det löser sig för er!
Vi har samma ”problem” här hemma. Jag har egentligen alltid sagt att 2 barn är lagom. Men nu efter Harley får jag nästan lite panik när jag tänker på att jag aldrig ska göra om detta! aldrig mer få känna den där enorma lyckan över att kissa på en sticka, att få känna de första sparkarna, längtan efter första ul för att se vad som växer där inne eller att få uppleva den där enorma känslan när man får upp sitt barn på bröstet… nä jag känner mig inte alls färdig! Iaf inte som det är nu. Medans min sambo skulle kunna gå raka vägen till sjukan och kastrera sig. Nu vill jag inte ha ett till just nu men om 4-5 år… Men han har sagt att han verkligen inte vill. Han är lite som du beskriver Linus, ser mest vilka problem som kommer med ännu ett barn. Medans jag tycker att vi fortfarande är så unga, då kommer de barnen vi har nu ha flyttat innan jag ens är 45. Och vad ska man göra sen?? Samtidigt vill jag inte tvinga Rasmus till något han inte vill, det är verkligen inte rätt. Men sen tycker jag också att de får tar hänsyn till hur vi känner… Det är en svår fråga när man står på vars en sida…
Jag skrev om det här på instagram för några dagar sedan, tog upp precis samma sak men med omvända roller. Min sambo vill ha en till medan jag själv känner mig väldigt klar. I alla fall just nu. Jag har 2 underbara flickor, men vi har ”bara” ett gemensamt barn även om min första är som hans egna. Han vill ha en till, för honom blir inte våran familj ”komplett” förrän då medan jag känner nej. Men skulle det hända händer det, då blir det så för då är jag helt säker på att det blir bra. Även om jag känner nää just nu! =)
Jag tycker så synd om dig Patricia. Får ont i magen när jag läser det du skriver, skulle inte kunna tänka mig att ha en kille som inte stöttar genom allt. Hoppas att ni kan komma överens om något snart för du ska inte behöva leva med den sorgen.
Åh vad detta känns igen! Johan säger ”aldrig fler” Jag är verkligen inte klar, jag kan inte tänka mig att endast ha två barn utan har ALLTID sett mig själv med tre eller fyra eftersom jag också kommer från en stor familj. Jag försöker att tänka att de löser sig, att det ändå inte är aktuellt nu men jag blir ändå orolig