PATRICIA- Mamma till tre små!

Vägen till våran lilla Wilja Cornelia Lindh Brandén som kom till oss den 30-3-2010 <3
Hon vägde: 3220 gram
Hon va 47 cm lång
Och det allra finaste världen har sätt.

Det är så många känslor, så jag sitter här och gråter mig igenom denna berättelse nu, med både glädje, smärta & rädsla. Som många av er vet så började allt i Måndags, jag gick till Barnmorskan för jag va lite orolig om jag sipprade fostervatten eller inte. Så gick dit, va inte öppen nått och hon visste inte va de kunde vara. Så hon ber mig kontakta förlossningen i Nyköping för att jag ska få komma in på en rutinkoll. Timmarna går, och jag väntar på att Simon ska komma hem. Vill inte ta beslutet själv, men vi bestämmer oss för att ringa in och rådgöra. Ville ju verkligen bli igångsatt, orkade inte längre. Men som ni vet, så blev jag så vidrigt bemött av barnmorskan som jag talade med i telefon, hon la på i örat på mig.

På kvällen fick jag ett SMS som räddade hela situationen. Vi packade väskorna, ringde Pappa och åkte till förlossningen i Södertälje där dom tog oss på största allvar.
Nu kommer jag skriva lite ur förlossningsjournalen, för de finns så många luckor jag & simon inte minns. Så mkt känslor, och tidsbegrepp är inte nått att tala om. Det finns inte! dag som natt, morgon som kväll.. Man bryr sig lixom inte.

Inskrivning på förlossningen i Södertälje den 30-3-2010 klockan:

00.45 Patienten kommer in för sammandragningar och rädsla över fostervatten avgått, hon har även gått över 11 dagar. 2 cm öppen vid kontroll, hjärtslagen ser jätte fina ut.

02.15 Då Patricia är väldigt trött och inte sovit ordentligt på flera veckor så ges en sovdos och även en morfinspruta så hon får somna in. Kan tillägga att den här sprutan verkligen va SUSEN! Somnade på ett ögonblick, och dom få timmarna jag fick sova va oslagbara. Så otroligt skönt!

07.30 Barnmorskan väcker mig och talar om att det är en kvinna som står utanför som säger att hon är min mamma. Men morfin i kroppen så är jag alldeles borta, och förstår verkligen inte va kärringen menar eller säger! men in kom mamma med hjärtat som slog i 200. Går och pratar med henne, säger att de inte är någonfara å att jag inte har ont på nått sätt alls. Hade inga värkar, eller ingen vattenavgång alls.

09.10 CTG-kurva läggs för att kontrollera SD.

10.03 Patricia har nu sovit i 3 timmar inatt, endast några glesa sammandragningar som inte påvärkar henne alls. Mindre mängder brun slemmig flytning. Trots att buken ruckas ses inget fostervatten. Patienten öppen ca: 2,5 cm. Troligen har första hinnan brustit, patienten är i latentfas, gör hinnesvepning. OM inte pat kommer igång med värkar innan lunch så kommer hon bli igångsatt.

11.20 VÄRKAR, Patienten är illamående och KRÄKS strax därefter.
Alltså så startade min förlossning på naturligt sätt, strax innan igångsättningen skulle ske, nu börjar helvetet med illamåendet och all kräk. Hemska känsla! magsjuk och föda barn.

12.48
Rejäla värkar, andas jätte fint under värkarna. Har regenbundna sammandragningar som kommer med 1,5 minuters mellanrum och sitter i 40-60 sekunder.

13.10 Börjar andas lustgas med god effekt.

13.30 Pat önskar EDA då hon har riktigt ont nu. Förberedelse, sätter PVK. Blir fel 3 gånger, kontaktar narkos.

13.40 Mkt smärtpåvärkad, andas lustgas 30/70 väntar på EDA.

14.05 Öppen 4-5 cm, klart fostervatten rinner.

14.15 Får varma handdukar som läggs på mage & rygg

14.40 Patienten är fortfarande mkt smärtpåvärkad, andas lustgas genom värkarna. Ringer narkosdoktor igen, ska lägga om en ny EDA för att den inte fungerade.

15.00 EDA läggs om.

15.15 Nu god effekt av EDAN.

15.25 Glassdrink och smörgås till patient + familj

15.35 KRÄKS

15.45 Går i korridoren

16.00 KRÄKS

16.25 5 CM öppen, fostervatten rinner ut.

16.30 Värkstimulerande dropp kopplas på. Sitter på bollen, sambon masserar ryggslutet.

17.15 Försöker att kissa men misslyckas.

17.25 Tappas på 200 ml klar urin

17.30 Öppen 10 CENTIMETER! Gick alltså väldigt fort att öppna mig från fem till 10 cm. Endast på en timma, nu blev det till verklighet och jag kände bara en sån enorm lättnad. Men framförallt rädsla! nu kunde ja inte stoppa det, den där läskiga känslan av de extrema trycket.

17.36 Skalp CTG-reg inledd.

Under denna tid så kommer jag ihåg mest! Det va en sån enorm lättnad att äntligen få trycka ut och inte bara stå ut med den där smärtan som griper tag i en, ända in i benmärgen. Kändes som jag hade djävulen i mig, och allt jag önskade va att få komma bort från min egna kropp! Att en smärta kan vara så hög, förstår jag inte. Allt jag kämpade mot va att jag skulle få henne i min famn, och efter varje steg så kom jag henne närmre. Ännu en mindre värk tills hon va ute hos oss!

Jag hade ju en sån otur att jag spydde så som jag gjorde. Bara att spy tar ju på krafterna, och under en förlossning? fy! hade ingen mat i kroppen, ingen energi & vattnet kom upp lika fort igen.
Men 20.15 så ändrades mitt liv föralltid, en fullt frisk liten Wilja hamnade på mitt bröst och skrek såfort hon kom ut. Hon ändrade hela våra liv, med glädje & kärlek.

Hon tog bröstet efter bara fem minuter, och allt gick HUR bra som helst. Fick sy två stygn bara, så det va ingen större fara. På inre vaginalbotten, så inget allvarligt! lite skrubbsår så att säga.
Sen fick vi komma ner till BB + eftersom vanliga BB va fullt. Mer som ett hotel så att säga?
Ingen personal, man får tillkalla ifall det behövs. Men eftersom allt gick så bra med oss och inga komplikationer så fick vi komma dit. Och ja.. Bara vara, vi tre! <3

Men jag hade ett sånt stöd, Simon….
Finns inga ord i världen som kan beskriva hur han va mot mig! han va där, hela hela tiden. Pushade mig inte på det sättet, han visste sin gräns. Klappa mig på handen, badda pannan.. Masserade, pratade lugnt och stressade aldrig upp sig över nånting! smärtan han såg mig i.. Hur han hanterade allt? Jag är stolt, det är allt jag kan säga. Så stolt som man bara kan bli!