Nu är vi här igen.. Orken är som bortblåst och ögonen svider! Idag täppte slemmet till igen som ett lock och Novalies färg försvann från kroppen. Sekunderna som tickar innan man hör andningen ta fart igen känns som en evighet! Denna gång vart de värre, allting tog längre tid. Men ännu en gång så hade flickan vår en ängel som vakade över henne. Som sist så tröck jag in fingrarna i halsen på henne och sög ut allt slem hon hade kvar med min mun. Ut kom en del, och därefter så hördes de finaste skriket man kan tänka sig! Nu är det nog med de här, i ambulansen så fick hon hjälp med lite syre men allt såg ändå bra ut.
Väl framme så har vi ännu en gång fått inhalera adrenalin två gånger, och får nu inhalera koksalt. Nu har vi pratat med läkare, min rädsla är nu större än själva faran. Ska jag inte kunna kissa utan att vara rädd för de ska hända igen! Jag kan inte vara där konstant hela tiden. Jag har Wilja att tänka på om dagarna också! 🙁
Nu är de bestämt att vi ska ha kontakt med batnspecialisten i Enköping i ett par dagar framöver. Att få komma dit varje dag och inhalera! Eftersom de inte finns någon hjälp att ta med sig hem när hon är så liten.
Nu har adrenalinet hjälpt luftvägarna, men blir hon det minsta rosslig vid andning under kvällen så ska vi åka in och bli inlagda igen för förebyggande syfte. Andstoppet ska inte hända igen!
Att se sitt barn börja försvinna, det finns inga ord som kan förklara den känslan. När tankarna lämnar kroppen och man gör allt man kan för att rädda den lilla.
Hej!
Vet att detta inlägget skrevs för ganska länge sen men kände ett behov av att skriva av mig lite. Jag har en liten kille, Marlon som blir 1 år på självaste nyårsdag. När han var ca 2 månader slutade han plötsligt att andas här hemma, tappade färg och blev alldeles livlös. Vi åkte ambulans in till sjukhuset och blev kvar över natten med övervakning. Vi fick aldrig riktigt något svar på vad som hade hänt men jag oroande mig konstant i flera månader efter. Samma dag som vi fick komma hem blev Marlon riktigt förkyld med massa slem i luftvägarna, han kunde inte ens ligga ner i vagnen. Då bubblade slemmet upp i munnen på honom. Vi har ju senare förstått att det var säkert det som skedde när han slutade andas också. Jag var orolig att han drabbts av rs-viruset men det borde ju läkarna märkt i så fall. Marlon har sedan varit mycket förkyld och då oftats alltid med mycket hosta och slem. Nu senaste var han ganska dålig och vi fick då veta att han fått förkylningsastma. Massa mediciner som skulle inhaleras osv. Nu när jag läser din blogg så påminner det lite om min son, även fast han inte varit riktigt så sjuk som din Novalie. Men det jag undrar över är om slemmet i halsen som drabbat våra barn, med andningsstop osv hänger ihop med förkylningsastma? Att dem på något sätt är överkänsliga och lättare drar på sig förkylningar och annat? Att det finns i deras gener. MVH Nathalie