Ett brev från min Mamma.
Detta inlägg kommer bli långt, och rätt känslosamt för mig att skriva! När jag var 14 år så satt min mamma och skrev ett brev till mig, ett brev som jag skulle ha fått för snart 10 år sedan. Men ett brev som kom bort, och som hittades igen för någon vecka sedan. Ett brev som jag fick idag! Jag grät, och mamma grät. Det var nog bra att jag aldrig fick de då, för jag hade aldrig förstått. Jag kommer skriva ner med hennes ord, och är det fel i texten så får ni ha förståelse. Hon hade vid denna tid precis lärt sig skriva på svenska!
”Hej älskling!
I mina värsta tankar så trodde jag aldrig att jag nångång i livet att mitt egna barn behövde säga till mig ”DRA ÅT HELVETE!” det gör nu så ont så jag inte kan beskriva detta. Jag bar dig, jag tog hand om dig hur mycket jag kunde.. Jag kunde ge mitt liv för dig! Och det kan jag nu. Tyvärr så finns det saker som jag ännu inte kan prata med dig om, för mig är du fortfarande bara ett barn. Ett barn som tvingats mogna alldeles för tidigt, därför att du själv var tvungen att överleva. Jag är inte arg på dig, jag är arg på mig själv. Det är vårat fel, mitt och pappas. Våran skilsmässa och vårat krig, inte ditt min dotter. Det är vårat fel att du är som du är idag, det är din instinkt du bär på till överlevnad. Du har rätt att bli arg, du har rätt att känna ilska, men du har inte rätt att hata mig. Jag kan bara hoppas att det kommer en dag du förstår mig! Det är så mycket som jag vill säga till dig, men du vet att jag inte kan så bra skriva på svenska. Jag är rädd att du kommer skratta hur mycket fel jag skriver. Jag är inte svensk, men det är du!
Det jag har med ***** det blev jag tvingad till, och jag trodde att du förstod vilken situation jag har hamnat i. Mina val var att – va ihop med pappa igen, eller flytta tillbaka till ***** igen. Jag kunde inte välja de första, med respekten som jag har för din Pappa. En gång i tiden så var vi lyckliga tillsammans, jag älskade honom, vi fick en underbar dotter tillsammans. Jag kunde inte ljuga för honom att jag var redo igen för ett nytt förhållande, och att jag kommer älska honom lika mycket som jag gjorde förut. Jag trodde att han skulle uppskatta det, att jag var ärlig. Och om han gav mig lite mera tid så kanske det skulle gå.
Därför valde jag de andra altenativet.
Här behöver jag inte ljuga, det är som det är.. Jag kan försöka leva tills jag kan stå på mina egna ben, men det kostar dig vill jag lova. Det har kostat mig dig, mitt barn. Jag jobbar, jag pluggar, jag är nästan aldrig hemma! Jag har inget riktigt hem..
Jag önskar och hoppas att du en dag blir stor och förstår, och kanske kan förlåta. Jag vet att du inte har det lätt, och att se dig lida gör att mitt hjärta brister. Och de gör att jag mår ännu sämre, du känner ilska och du just nu hatar mig.
Om vi bodde i polen hade det aldrig behövt att bli såhär. Där har jag hela min familj som kunnat stötta och hjälpa oss. Men här är jag helt ensam.. Det är bara jag själv som kan kämpa, det är bara jag som kan betala mina räkningar, och maten på bordet. Det kommer komma en dag då jag inte bara kan ge er kärlek, utan den dagen jag kan ge er mat på bordet om dagarna..
Jag älskar dig väldigt mycket och jag saknar dig! Jag tänker på dig varje dag och jag undrar vart du är.. Jag kan bara hoppas att jag en dag finner dig tillbaka, och vinner ditt lilla hjärta igen. Även bara för en dag! Du ska inte behöva stå ensam, jag hoppas att det är någon som kan krama om dig, och att du är trygg där du är.
Puss och kram, din mamma.
En dikt till dig:
”du har tappat dina ord och din papperslapp, du barfota barn i livet. Så sitter du och gråter på handlarens trapp så övergivet. Vad bar det för ord? – var det långt eller kort? Var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu – dröm dig nu bort du barfotabarn i livet.”
Jag älskar dig!
Så fint och ärligt skrivet! Skönt att ni hittat tillbaka till varandra:)Är tacksam över att ha din mor i mitt liv!
Herregud, jag blir helt rörd. Nog för att jag läst din blogg sen Wilja låg i magen och jag har förstått att du inte alltid haft det lätt, men det där.. Jag hoppas du är så innerligt stolt över dig själv och allt du har åstadkommit. Du blev helt plötsligt en av dem starkaste kvinnorna jag ”känner”. Se på allt du har idag, du har precis allt jag har idag och jag tycker stt jag har kämpat.. Ny skäms jag nästan, jag har inte kämpat om man jämnförde med dig. Var stolt över dig själv och beundra dig själv. Att du står där du står idag känns som ett mirakel, du är ett mirakel. Skulle kunna fortsätta i all evighet men tror du förstår vad jag menar, all cred till dig. Jag beundrar dig! Du är stark! Massa kramar Sofie
Ojojoj! De brevet var helt fel för mig att läsa känner jag! Så fint och jag gråter som en tok!
Du är så rent ut sagt jävla duktig och stark och fy fan vad du måste kämpat!
Du ska vara stolt över dig själv! Verkligen jag ser upp till dig!
Vilket vackert brev skrivet från hjärtat! Det berörde verkligen. Vad stark du är P, det visste jag sedan innan men fan va tuff du är!!
Fortsätt så, var stolt över ditt ”skinn på näsan”!!
God Jul!
du är så otroligt stark patricia, man märker att du gör ALLT i din makt för dina döttrar och vänner, du är en sån fantastisk människa. Man skulle ha en sån som dig i sin närhet, många är inte såhär starka som du.
Jag önskar er en fin jul tillsammans med dina kära! Ha det så bra
kramar michaela
Jag brukar aldrig kommentera på bloggar, jag ville bara säga att jag ramlade in på din blogg av ren slump för ett tag sen ( klickade runt på vimedbarns hemsida på olika bloggar) Du verkar vara en ödmjuk och stark tjej. Jag kände också Martin lite halvt då vi pluggade tillsammans på Kulturama och han var på hemmafest hemma hos mig en kväll, han spelade även trummor till några låtar som man sjöng på.. Vad världen är liten…
Jag har också haft en tuff uppväxt men lyckats vända på det och krigar på. Ville bara önska dig en god jul och säga att du har en jätte fin blogg!:) Kram
Jag ligger här i mörkret och gråter så ögonen svider. Fast det inte är min mamma som skrivit så känner jag så väl igen mig.
Du är en otroligt stark och fin person. Jag skulle ge allt för hälften av vad du har.
Jag flyttade hemifrån när jag var 15, började missbruka div morfin-preparat när jag var 16. Åkte in på avgiftning efter 7 års missbruk. Det sjuka är att det kom som en chock för alla, jag klarade gymnasiet med höga betyg, hade kommit in på läkarlinjen samma månad som jag lades in. Ingen kunde tro det om mig, hela jag känns som en fint utmejslad fasad. Alltid ett leende på läpparna, klarade studierna samtidigt som jag jobbade. Inte ens min kille som jag bott med i tre år visste hur det egentligen var.
Men sen försökte ta mitt liv i maj förra året, mitt femte försök. Slutade med spräckt skallben, fyra frakturer och en månad på intensiven.
Sedan maj 2013 har jag inte rört en droppe alkohol och droger har jag stått emot sen maj 2012.
Vet inte varför jag berättar om mig själv, men du ger mig hopp. Att jag en dag också kommer ha en liten familj.