En veckas väntan!

Ont i magen.. Ringde precis och frågade hur det gick med min ansökan om skolan, det skulle ta mellan 2-3 veckor! Tagit längre tid än så nu. Och jag får svar nästa vecka, snacka om ont i magen. Ska gå nervös nu och veta om jag kommer in eller inte, om jag blir beviljad eller inte. Åh gud, försöker ställa mig in på att jag blir nekad för att det ska bli lätt att ta ett nej. Men samtidigt så önskar och hoppas hela kroppen på att jag ska få komma in och följa min dröm.
Vad gör jag om jag får ett nej? Kommer fortsätta att söka och söka… skam till den som ger sig! Men ett jäkla fall tillbaka.

Känns ibland som det blir för mycket. Inte nog med att hösten gör en lite små deppig till och från, men med allt som hänt så känns det som jag dragit på mig en auto-sköld och bara kör på och inte vågar känna efter hur jag mår.
Vissa dagar är bättre än andra, vissa dagar känns det verkligen som jag borde få hjälp med mitt mående. Och andra dagar känner jag: Nej, jag har alltid klarat mig ur de själv, och jag kommer inte ta till någon hjälp.
Det har varit värre än såhär, många gånger. Men kanske någon gång i livet så blir de lilla det stora, och man inte kan hantera det själv längre.
Vill känna känslan att vara oerhört glad, och må bra. Vakna och känna, gud vilken bra dag det här är. Inte känna, ännu en dag.
Min syster höll på att bli tokig på mig i Polen. När jag kommer in i dessa perioder så går jag in i mig själv väldigt mycket, jag pratar inte speciellt mycket utan jag bara befinner mig. Försöker att vara glad för andras skull, men det bara lyser igenom.
Kanske är de så, att de som verkligen känner en ser utan att behöva fråga.