En mammas rätt till sitt barn är det få människor som säger något om. De anses utav de flesta att vara en självklarhet, och att det just är Mamman som ska ha barnet vid en eventuell seperation. Jag tänker inte alls så, men jag vet att det finns många som gör så. Det är som att barnet hamnar i ett maktspel mellan två föräldrar, där den ena ska vinna över den andra. Jag är med i en grupp som finns på facebook som heter: Pappa varför. Jag är med där, för att det är spännande läsning. Att så många delar med sig utav sina historier, och jag kan inget annat säga att det finns så många egoistiska (idiotiska!) kvinnor som gör så här mot Pappan i fråga, men framförallt hur dom kan göra så mot sina barn. Sen finns det också Pappor, som inte är värda att kalla sig det. Det jag vill komma fram till är, att lagen står alltid på Mammans sida, trots att barnet många gånger har det bättre hos sin Pappa.
När en Mamma väljer att ta rätten att hindra barn och Pappa kan ses, så kan det handla om ren och svär svartsjuka. Där Mamman i fråga kan ha blivit lämnad för någon annan, sårad på något vis. Nu menar jag inte där det förekommer hot/våld utav olika slag i hemmet. Utan där handlingar görs för att det inte passar Mamman utav olika anledningar. Jag läste ett inlägg där jag noterade något speciellt, ”Yes! i veckan så fick jag full vårdnad om barnen, och han kan nu se i stjärnorna efter dom”. Detta uttalande är för mig helt fruktansvärt, och jag tycker så synd om barnen.
För mig är båda föräldrarna viktiga så länge man är frisk, och klarar av att ta det ansvar ett föräldraskap innebär. För mig innebär det att alltid sätta barnens bästa först, och att rycka ifrån sitt egna barn en förälder är allt annat än rätt för mig. Jag tycker inte att ”vinna” full vårnad, när båda parter kan räknas som normala, är något bra.
Är man så pass vuxen att man klarat av att skaffa barn, och leva med den andre föräldern ett tag bör man också vara så pass mogen att man ser vad som är bäst för barnet. En separation sker inte efter många år utav konstant lycka, utan efter en lång tids bråk och osämja. Många gånger blir det lugnare när två föräldrar får bo på två olika platser, där det inte förkommer bråk eller en tryckt och jobbig stämning. Jag förstår inte heller varför det inte fungerar att umgås alla när en separation skett och föräldrarna i fråga träffat nya. Har den nye kärleken dessutom barn sedan tidigare kan familjen plötsligt bli väldigt stor, och jag har aldrig sett problem med det. Högtider såsom jul bör man kunna fira tillsammans som i tomten är far till alla barnen, men utan allt bråk. Vi är väl ändå vuxna? Jag är glad över att Linus tillåter mig ha den relationen jag har med Simon. Att vi kan hitta på saker tillsammans med Wilja utan hets och bråk, vi kan sitta och fika, ta en kaffe på stan eller liknande.
Om någon blir lämnad eller sårad, ok. Det gör ont, och det svider! Men det går över oavsett vad någon tror i början. Så se fan till att svälja stoltheten för barnens skull. Vi lever bara en gång här i livet, och bör då må bra vilket jag endast tror att en enda människa i hela världen kan styra, de är du själv. Det är inte alla andras problem. Att fler pappor nu tar del av vårdnaden är väl bara postivit. Barnen kanske förlorar sin kärnfamilj, men båda föräldrarna är precis lika viktiga.
Ett bra inlägg av en vettig kvinna. Du skriver bra saker, jag gillar din blogg. Den speglar vettiga tankar och en verklighet, du tar även upp bra ämnen som berör. Åter till ditt inlägg. Jag var inte insatt i detta för ca ett år sen. Jag träffade då mannen i mitt liv, han som jag känner att han vill jag leva mitt liv med. Han har en sexårig dotter sedan sitt tidigare äktenskap men hade levt i stort sätt själv med dottern de senaste tre åren. När vi blev vi så kände han att han kunde släppa in en ny kvinna igen efter år av vårdnadstvist med dotterns mamma. Det jag inte visste den dagen han blev min var att hans exfru och mamma till deras dotter var och är en sjuk kvinna som använder dottern som ett maktverktyg i ett krig mot min pojkvän och sambo. Jag har aldrig varit med om en människa som behandlar sitt barn så illa i syfte att hämnas en annan vuxen människa. Det gör ont i mig att stå som vittne. Jag har bidragit genom att anmäla till soc det som vi har blivit utsatta för det senaste året. Hot genom mail, telefon, direktkontakt ja allt. Jag ser min sambo och hans dotter som min familj idag, de är min trygghet och de ger mig kärlek båda två. Jag stöttar mannen i mitt liv varje dag, jag håller om honom när han vaknar i panik och frågar efter sin dotter. Jag har fått se den andra sidan, den sidan när en kvinna har hela samhället på sin sida och att mannen som brinner för att ge sin dotter ett fantastiskt liv och VILL ha ett gott samarbete mellan honom och mamman för deras gemensamma dotters skull bli smutskastad och utfrågad varje dag av diverse myndigheter. Trots massor av bevisning av vårat lidande och goda vilja till att bibehålla ett normalt liv. Jag hoppas på en utväg för min skull, för hans skull och främst för dotterns skull, ett ljus i tunneln. Att den här kvinnan ska få hjälp och stöttning i att enbart fokusera på sitt föräldraskap och inte göra allt för att förstöra vårat liv och sitt eget. Med vänlig hälsning, En stöttande sambo och bonusmamma som älskar barn
Dock skulle jag inte överhuvudtaget lita på allt som skrivs på det forumet på FB. Man får bara se en sida av myntet så att säga. Jag vet åtminstone en person som manipulerat alla där till att tro på hans version av historia, då han svartmålar mamman till deras barn. mamman i fråga fick i verkligheten sitt barn ”kidnappat”, pappan tog barnet och gömde sig med det. Sedan söker han stöd på forumet och skriver ut hur snäll han är som låtit mamman träffa barnet en kort stund, efter att i själva verket ha undanhållit barnet från mamman i ca två veckor! Så även om det låter fint eller hemskt från en del där, ska man nog ta det mesta med en nypa salt då det bara är en sida av historian.
Jag håller med dig om mycket, speciellt det om att det är barnen som drabbas. MEN det är inte ALLTID som lagen står på mammans sida som du skriver. Jag läser till socionom och har under utbildningen läst massor av vårdnadstvister och tagit del av flera. Ja, samhället tycker ofta att det är mamman som har rätt till barnet (fortfarande trots 2014, helt sjukt) MEN mammorna pressar ofta hårdare av socialtjänst, polis osv. En mamma får inte göra fel, inte ett enda misstag, en pappa däremot kan göra flera fel men så länge han kämpar för sina barn så är han en hjälte. Så länge en pappa försöker anses de vara bra föräldrar men mammorna måste ofta vara nästintill perfekta. En pappa som inte sätter på barnet rätt kläder för vädret t.ex. kan anses vara gullig av förskolepersonalen (”han försökte ju iaf”) medan en mamma anses konstig och oduglig (”såg ni, barnet kom utan jacka, vad är hon för mamma egentligen”). Som sagt, det krävs jäkligt mycket för att en förälder ska få egen vårdnad, glöm inte det! Även om det självklart finns helt sjuka fall och ärenden där det blivit helt galet!
Helt rätt! Bra skriver patricia:)
Riktigt bra skrivit ”trots att jag har egen vårdnad om dottern”,
Men som sagt hon är 4 månader och hennes pappa har träffat henne i 10 minuter en gång på dessa månader. Och ja jag kämpar för att de ska ses och få en bra relation. Men han vägrar att träffa mig, men som sagt alla barn har rätt till sina föräldrar, iallafall tills de kan bestämma själva om de vill ha kontakt eller ej! 🙂
Så bra skrivet Angelica!!
Förstår precis vad du menar, och jag är stolt över att kunna säga att jag, trots många misstag (kan vi kalla det) från min sons pappas sida, har kämpat för att dom ska kunna ha en riktig pappa-sonrelation! Jag fick puscha på som fan för att han över huvud taget skulle kunna träffa vår son över dagen i början, för han kunde av olika anledningar inte fixa det själv. Jag kunde valt att skita i det och ha min son ”för mig själv” men jag skulle aldrig kunnat se sonen i ögonen när han blir äldre och frågar varför han inte har nån kontakt med sin pappa då…
MEN. Det finns ju faktiskt dom som har förbrukat sin rätt till kontakten med sina barn med. Kanske inte ren misshandel, men liknande som gör att det är värre för barnen att träffa den föräldern än att inte göra det. Och i såna fall tycker jag att det är helt rätt att uttrycka det som att man har vunnit egen vårdnad! För då har man också vunnit sina barns säkerhet osv. Dessutom ska det ganska mycket till för att få egen vårdnad, det görs trots allt utredningar och avgörs i rätten, då brukar det behövas bevis på varför den ena föräldern inte ska ha vårdnad över sina barn.
Så så länge du inte har läst utredningen och beslutet i helhet angående exemplet du tog upp, så ska du inte bestämma dig för att mamman gör det för att straffa eller jävlas med pappan. Jag vet ju inte, du kan mkt väl ha insiderinfo så jag menar inte att vara otrevlig eller nåt.
Läser din blogg varje dag och har gjort sen dagen du startade den! ville bara ge min syn på saken!
Otroligt otroligt bra skrivet! <3
Vilket härligt inlägg att komma hit och läsa som förstagångsbesökare, jättebra skrivet!
Speciellt för mig, som har en sambo med tre barn, vars mamma inte anser att det är självklart att barnens pappa ska ha lika stort ansvar för barnen som hon själv har.
Tur att det finns fler där ute som inser att man är två som skaffar barn tillsammans..
Riktigt bra skrivet och jag håller med dig helt och hållet! Skönt att det funkar med en bra relation i ert fall 🙂
Mycket bra skrivit!
Min mamma skiljde sig från min pappa när jag var 9 år gammal, hon stack för hon var plötsligt trött på honom och att hon tyckte att han var för gammal för henne (efter 12 års förhållande!!). Jag hade inte precis någon vilja, hon skulle flytta över 40 mil från min pappa. De hade delad vårdnad men fick honom övertalad att skriva under att det var OK med flytten med att mamma skulle komma med mig och min lillebror varje helg.
Tog 6 år innan jag fick se min pappa igen, hon vägrade mig att träffa honom, fick aldrig pengar till att resa själv heller. Året jag skulle bli 16 sålde jag grejer för att resa till min pappa. Jag hann träffa honom 4 gånger för på den sommaren dog han plötsligt i hjärtinfarkt.
Nu är jag 22 år, har ingen kontakt med min mamma, jag har aldrig kunnat förlåta henne för detta svek hon gjorde mot mig! Min pappa var aldrig dum, han hade i perioder svårt med alkoholen men som sagt i perioder! Det fanns inga anledningar till att hon gjorde som hon gjorde. De gånger jag ställde henne mot väggen var samma skit ”han var för gammal för mig, man kan ju tro att han skulle vara din morfar”
Väldigt få gånger jag skriver/pratar om detta! Tack så mycket för en bra blogg, när du skriver sådana här inlägg ger du mig på något sätt en gnista som slår till liv!