Ni som följer mig på instagram vet nu att jag har det rätt kämpigt, glöden att skriva här inne känns rätt matt. Men.. Efter en riktigt omtumlande dag, efter att ha besökt min pappa i Nyköping. Så satt jag här hemma ikväll och bara sa, nej! Jag vägrar sitta här och tycka synd om mig själv. Jag lever här och nu! Jag måste få vara ledsen, vara arg, vara allt som hör till.. Men allt fortsätter, och jag vill vara mig själv. Jag vill fortsätta kunna få känna mig glad, göra saker jag mår bra utav trots att det är kaotiskt kring mig just nu! Det är väl så jag klarat mig genom alla år, bara fortsatt! Bara försökt att leta efter de fina kring mig. För de finns, bara man öppnar ögonen.
Hur ledsen jag än må vara, hjälper det inte att jag sitter hemma, att jag är
hemma från skolan. Allt blir värre, att vara ensam får mitt huvud att slå frivolter, ångest och minnen som dyker upp. Jag måste få göra de jag tycker är roligt! Gå till skolan, känna av de tuffa dagarna. Komma hem, ge mina barn ännu en större del utav mig själv! Träna, för det får mig att må bra. Jag insåg också vilken tur jag har, vilket fint liv vi faktiskt skapat tillsammans, vilket fint liv jag ordnat för mig själv.
Chocken idag när jag kom in på IVA, fick mig att backa och rysa. Sköterskan kom till mig, kramade om mig. Tog en lång stund innan jag vågade mig in och satte mig där. Ville inte gråta framför pappa, men de bara rann helt okontrollerat 🙁 jag viskade lite till pappa, pratade med honom.
Han vaknade till en stund, kollade på mig, försökte le och kramade om min hand så hårt! Jag tjöt av glädjetårar, skrattade och sa, din envisa gubbe. För de är precis det han är, envis som en åsna! Vi är likadana han & jag, därför har vi inte alltid dragit jämnt alla gånger.. Men de lilla ögonblicket kommer jag leva länge på, jag såg hur innerligt glad han blev att jag var där, även om han inte kunde säga något tillbaka <3 han ligger fortfarande i resp, vi får ta en dag i taget nu och jag hoppas och ber allt jag har, för att de ska gå bra!
Oh vad härligt , förstår precis din känsla , min bror hamnade i respirator för snart 2 år sen och kommer själv ihåg den hemska känslan när man för första gången skulle gå in till honom , hjärtat slog dubbelslag och jag satte mig ner och viskade i hans öra att jag älskar honom , när han sen vaknade upp så går känslan knappt att beskriva när man tittade på honom och han log ( han kunde heller inte prata ) , helt obeskrivligt vilken lycka . Jag önskar er all lycka och håller tummar och tår för er . Massa kärlek från en skånetös ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Vad underbart att han log mot dig, att han vaknade till lite och fick se dig i alla fall. Att ni fick en liten ögonkontakt, en blick och med den kan du leva på ett bra tag till. Klart man vill att han ska vakna till helt och klara sig men bara det att du vart där ger han ett annat lugn tror jag. Att få se sin söta lilla tös. Han finns i ditt hjärta och du i hans hjärta, det säger mer än du anar. Ni har kärlek, ni har varandra även om det är på distans, ni har varandra på en helt annan dimension, ni har varandra genom allt. För ni är kött och blod.
Puss på dig och du gör helt rätt i att rycka tag i dig och fortsätta med dina vanliga vardagar även om du också får tillåta dig vara ledsen coh allt ibland, man behöver reagera och känna för att vara mänsklig.
Kram!
tänder ett ljus av styrka, hopp och framtid för er två.
Jag tänkte bara säga att jag har bett för er, om att allt ska bli bra. <3