PATRICIA- Mamma till tre små!

Efter gårdagen så var jag fortfarande lite skör. Har haft ett par riktigt jobbiga dagar med barnen, dom har nog känt av att jag varit lättretlig & väldigt trött, vilket givetvis spätt på deras beteende. Men jag är inte heller mer än mänsklig! Med sjuka & febriga barn nätter igenom, inte få sova ordentligt. Upp och trösta, vagga, ge alvedon & vatten så blir nog även den tuffaste mamman rätt trött. Även barnen som inte får sova som dom ska. Sen när man frisknar på sig så vill man ju gärna få göra allt – trots att man kanske egentligen inte orkar, så då blir de röj & ett evigt gnällande.

Efter att ha startat dagen riktigt illa med tjuriga miner från början och minst 5 diskussioner om varför man inte får göra si eller så, varför man inte får springa omkring i lägenheten när klockan är 6 på morgonen. Och min stora dotter är född med talets gåva som givetvis upprepar allt jag säger för att retas. Kommer med mothugg som: Varför, därför säger jag. Sen säger hon ”men varför därför?” Om du bara slutar vara så förbaskat klok lilla vän. Klockan sex på morgonen vill jag ha en lugn stund med er i soffan, inte springa efter er och bara säga åt er. Nåväl. Hon fick mig till tårar i köket, det är inte ofta jag har gråtit framför dom. Men ja, idag blev de så och så sa jag: varför måste de gå så långt så att jag blir ledsen! Kan du bara lyssna på mig? Det var nog första gången som Wilja verkligen blev ledsen själv och sa förlåt minst 10 gånger och sa att hon älskade mig om och om igen. Lillavän jag älskar dig mer än livet självt, men åh fy för dessa perioder.

Gick till förskolan & jag kände mig bara matt och alldeles orkeslös! Tårarna brände bakom ögonen hela vägen, höll ihop och bet ihop. Kändes som om någon sugit med dammsugare i själen, bokstavligen. Alldeles tomt var det.

Mitt i promenaden hem så ringde min syster, klockan 09 på morgonen. Kalla det vidskepligt eller inte, men vi pratar aldrig så tidigt. Hon ringde i de läget jag behövde min kloka syster som allra mest. En enkel fråga: hur mår du? Fick mig att börja hulka så mycket så tillslut vet jag inte om de var tårar eller snor jag torkade bort. Grät hela vägen hem, som tog 40 minuter medan Tristan sov i vagnen. Att det regnade bekom mig inte ens. När jag kommit hem så lugnade jag mig och kunde hålla i ett samtal. Bara få prata av mig! 

Jag får så enormt mycket hjälp hemma med både städning, läggning, men Linus är hemma så sent och barnen lägger sig efter 18. Men innan.. Allt konkande till dagis, bråk däremellan, trötta barn.. Alla helger jag är ensam med barnen för dessa matcher (snart är de slut). Känns som jag är ensam fast jag inte är det! Det har nog tagit ut sin rätt. Barnen i sig är inte problemet, givetvis är dom riktigt riktigt jobbiga nu, men jag är också trött vilket gör de lite värre. 

Efter samtalet så kände jag mig hundra gånger lättare & samlade krafter, så vi fick en jätte bra dag tillsammans. Hämtade barnen, tog bussen ner till centrum! Fikade lite mellis på fiket & handlade. Allt utan gnabb. Tror Wilja kände på sig att droppen rann över imorse, de kanske behövs de också ibland. Nej. Idag var de en sån dag som jag bröt ihop, och kom tillbaka. Och jag är fan en kickass mama för det! Det tar jag inte ifrån mig, och inte ni heller om ni vill döma mig för de här.