Att bli en ung mamma.
Publicerad,
Ofta får jag in kommentarer från unga tjejer som frågar mig om hur dom ska göra när dom blivit gravida.. Att allt verkar så lätt & vackert för mig, att allt är så perfekt.
När jag hör de så vill jag bara skrika! De är inte perfekt, de är inte gulligt varje sekund av dagen, de är skit tufft, de är verkligen så tufft ibland så jag vill kräkas! Det är ibland så jävla tufft att jag ångrar att jag blev mamma. Förstår ni nu hur jobbigt det kan vara? Det är även helt fantastiskt, det är något otroligt! Och jag kommer aldrig tacka gud nog så han såg till att jag kunde bära barn i min mage.
Det är svårt att formulera mig rätt nu, det är också svårt att få ut det jag menar! Att jag är mamma, de ångrar jag inte.
Men om jag kunde, hade jag gått tillbaka i livet och ändrat tidpunkten för det. Utan att tveka! Att jag ville bli en ung mamma, det visste jag från barnsben, men kanske kring 25, eller kring den åldern jag är nu.. 23. Men 18, du är fortfarande liten! även om jag var väldigt mogen, jag var tvungen att bli de tidigt.
MEN, jag hade ingen aning om hur livet skulle ändras! De här med bloggen, det är inte för att rekommendera andra unga tjejer att bli mammor innan deras 20 årsdag! att jag är där jag är idag, är tack vare att jag är jag och att jag har träffat någon så fin vid min sida. Annars hade de kunnat gå precis hur som helst!
Att vara ung och mamma är svårt, oftast så är du outbildad, har du inget driv i dig så kommer du förmodligen aldrig att utbilda dig heller. Utan du kommer nöja dig med timpass hit och dit, eller jobba extra på willys väldigt längre. Du har ingen som helst buffert ifall något går åt helvete, som i mitt fall. Jag fick det förjävla svårt med allt från hyra (när jag var gravid med Wilja). Mitt liv raserade helt, jag hade så få vänner kvar. Livet jag levde innan var verkligen ett minne blott! Du ger upp så mycket av dig själv, SJÄLVKLART kommer det alltid att vara värt det för ditt barn, missförstå mig inte. Men den lilla tiden i livet, den kommer aldrig komma igen.
Jag är ändå väldigt glad över att få ha gjort så mycket i livet innan! Rest en mängder, både med familj och väldigt många gånger ensam. Backpackat, bott ensam sen 16. Varit självständig, jobbat & pluggat samtidigt, hade livet ute på krogen långt innan jag blev 18 då jag jobbade ute redan. So on, so on.. Jag hade då ett bra jobb som gav bra lön. Så när jag blev gravid med Wilja, hade jag ändå hunnit få uppleva massor! Och allt de där bekymrar mig inte alls, utgångar är inte ens roliga längre. Hellre en fin middag och vin häng! ni förstår min mening..
Men KAN man vänta, så vänta! Känner du att DU är redo, så vänta inte. Alla är olika! Men jag önskar att JAG hade väntat, även om jag hade gjort mycket tidigare.
När Wilja väl kom, så ändrades min värld till de så mycket bättre, givetvis. Men första tiden med Wilja var otroligt tuff, då vi inte hade de bra tillsammans jag och hennes Pappa, och all oro omkring då jag hade FP. Och ibland stod S utan lön, de va inte enkelt. Fyfan!
Saker som ni andra tar för givet, skita när du vill, duscha när du vill, ligga framför soffan när du vill, sova när du vill, vara vaken när du vill, gå ut när du vill, ha sex när du vill, ni förstår. Allt de är borta, för alltid. Tills den dagen barnen blir så stora och kan klara sig själva!
Sen är det många fördelar med att vara ung mamma också, men ett barn är mer än bara ett barn! Man ska kunna uppfostra, ha grunden till det. Ha ekonomi för ett barn, ha en trygghet för barnet.. Ha en familj! Jag kan fortsätta i all oändlighet. Mina tjejer är de vackraste som hänt mig, och jag är så glad att dom finns till. Novalie ville vi skulle komma, men hade jag fått skjuta på tiden med Wilja, så hade jag gjort det. Även om jag aldrig någonsin ångrar henne! Missförstå mig inte ♥
Du är den bästa mamman du kan vara för dina barn finaste du och vilken förälder ångrar inte omständigheterna ibland, att man vill säga upp sig som en stund eller helt enkelt bara få vara i-f-r-e-d en stund. Jag håller med dig till fullo, kan man vänta så ska man. Jag fick Angelica som 16åring, ångrar henne absolut inte, det bästa som har hänt mig men vilken resa… Puss <3
Roligt att läsa! Och kan förstå vissa saker precis
Nu var jag 21 när L föddes, och i förhållande etc.
Men skulle bli så glad på om du kunde svara på åldersskillnaden. Är det Jätte jobbigt? Förstår det blir mer jobb. Men hur? Vill så gärna ha ett syskon till L. Och är jag längtar till näsa gång. Men man vill ju vara en bra mamma med
Hoppas du svarar
Kram på dig!
Ja visst är de tufft och ibland vill man stänga in sig i ett rum och skrika. Ibland känner jag att jag bara vill ta en paus, BARA vara Emmelie och inte va mamma. Men självklart ä de underbart, min första räddade mig, helt klart och de kommer jag alltid komma ihåg! Bra skrivet!”
Känner igen mig så i det du skriver. Idag kan jag också tänka att jag skulle ha väntat, trots att jag fick L som 22åring. Jag hade egentligen gjort allt jag ville göra, men höll precis på att utbilda mig och fick då pausa studierna mitt i. Jag är en sån där hemsk mamma som aldrig hade förskoleångest, tycker det är skönt att ha barnvakt och inte alls nå hönsig av mig, men detta beror nog på min uppväxt som var allt annat än lätt. Jag ångrar överhuvudtaget inte min älskade son, men skulle vi backa tillbaka bandet och göra ett nytt val skulle jag kanske valt annorlunda och väntat tills utbildningen var klar och jag hade jobb.
Så jävla bra skrivet! Känner igen mig så väl även om jag bara har ett barn och fick honom 2 månader innan jag fyllde 22. Jag ville ha barn när jag var 18 men är nu i efterhand så glad att det inte hände förens senare, hade inte klarat det ekonomiskt! Folk tror att små barn inte kostar, utan bara förberedelserna innan bebis kommer men nog kostar det allt! Man har ju värdelös föräldrapenning och fortfarande hyra osv! Jag bor i England och här kostar heltid på dagis ca 6200kr i månaden, så kommer få vara mammaledig tills Leon och framtida barn börjar i skolan! Ibland önskar jag att vi fått tvillingar så hade man kunnat få börja jobba tidigare, men hade väl strypt mig själv om jag haft två bebisar samtidigt! Jag läser din blogg för att du är så underbart jävla ärlig och erkänner att du vill slänga ut ungarna ibland, fortsätt som du gör och bry dig inte när du får äckliga kommentarer. Vi föräldrar förstår hur det är, även om du skriver att du är nära på att slänga ut ungarna genom fönstret så vet vi att du aldrig skulle göra det och att du älskar dom nå hemskt!
Du är så klok och så otroligt duktig på att skriva! Jag hoppas att du aldrig slutar med det!
Syskonkärlek <3
Bilden längs ner till höger, blir helt rörd när jag ser den, så söta och se så stolt Wilja ser ut
så jävla rätt!! amen till det..
Förstår hur du menar! Men jag och min sambo blev föräldrar en vecka efter vi fyllt 16 år. Vår dotter är idag 6 år(i mars) och vi blir 22 och är fortfarande tillsammans. Vi väntar nu vårt andra barn till sommaren och jag pluggar på universitet(ska ta ett studieuppehåll när bebisen kommer i 1-1,5 år) och pappan jobbar och pluggar till ekonom på distans.
allting går!! Ha det bra Patricia 
Bra skrivet, håller med dig. Gjorde en abort när jag var 17 år, vilket jag idag ångrar, men vet att jag gjorde rätt val. Jag var alldeles för ung då, fortfarande i gymnasiet. Aborten gjorde dock att jag var väldigt ledsen och ville ha barn ännu ”mer”, vilket resulterade i två underbara söner vid 22 års ålder. Det som jag kanske saknat mest med att vara ”ung” mamma är andra mamma vänner. Jo, jag har helt ”valiga” vänner som hållits vid min sida redan länge, och nya jag träffat på universitetet när jag var gravid med min första, men ibland känns det dumt när vänner pratar om hur trötta de är efter en kväll ute, medan man själv är trött efter att inte sovit en hel natt på 3 år.. Jag saknar dock inte krogkvällar, fester eller liknande det minsta. Nu skulle det däremot sitta bra med att få duscha eller handla ifred, MEN! Jag älskar mina barn och är jätte glad att jag blev mamma vid 20 istället för 17.Och tänk vad roligt, våra barn kommer att ha unga mammor ännu när de själv är 20 år
Oh, så fint skrivet!! Blir så jäkla glad. Jag är 19, har velat ha bebis sen jag var 15. Ser fram emot det så mycket och tack vare en hård skoltid och många problem så har jag också, tack gud mognat väldigt tidigt. Så nu, när studenten är över i juni så lägger vi ppillerna. Sambon, sedan 4 år tillbaka ser lika ljust på detta som jag. Och att läsa din, ärliga och motiverande blogg får mig att längta ännu mer. Du framhäver bra som dåliga sidor, de man vet existerar då allt inte är en dans på rosor. Så förhoppningsvis, är jag riktigt tjock nu om ett år! Dock är mitt krav, att studenten ska vara färdig. Lite jobb innan, för säkerhetens skull. Sen är de bara till att vara mamma, mysa och ha det jobbigt några år. Tack för en fantastisk blogg! <3
Äh, jag tycker snarare det är jobbigt när folk säger att man kommer ångra tidpunkten. Fick barn några månader innan jag fyllde 19, är idag 22 ovh har inte ångrat mig en sekund. Är så skukt less på den där jävla checklistan, att man ska resa och utbilda sig osv osv innan man skaffar barn. Nu har jag livet ordnat för mig med hus, sambo som är pappa till mina barn och så. Skitsnack att man inte utbildar sig när man bäl fått barn, det är ju hur många som helst som gör det! Det handlar bara och endast om mognad. Och man ska vara försiktig med vad man säger om timmar på willus hit och dit, en del är stennljda med det.
Väldigt bra skrivet!! Jag känner igen mig, jag sa också det att om man vet vad man vill bli innan man kan skaffa barn så är det en stor fördel att utbilda sig före. Dock säger många som utbildar sig när dem har barn att det är en STOR fördel då inte barnen behöver vara 7-17 på en förskola. Allt handlar om HUR man är som person när man väl är en ung mamma, vissa är 15 år , tar ett MYCKET bättre ansvar än en 22 åring. Jag tror det är hur mycket man vill det innan och hur mycket man vill det när man väl fått barnen.
Jag är jätte glad över mina barn, var det enda jag snacka om från 15-19 när William sen kom, men om jag hade fått välja i dag hade jag nog fått William i mina 22 år, det hade varit en perfekt ålder =)
kram
Min mamma fick mig när hon var 18 år och jag kan säga att det är nog först i vuxen ålder som jag verkligen uppskattar att ha en ung mamma. Förhoppningsvis får jag ha kvar henne länge i livet, men det vet man ju å andra sidan aldrig.
Själv var jag 30år när jag fick första barnet. JAG tror att den största fördelen med att vänta med att skaffa barn är att familjebilden ser stadigare ut, utbildningen är färdig, ekonomin är oftast bättre och tålamodet är lite större när man blir äldre. Men naturligtvis går det inte att dra alla över en kam. Men fy för morsor och farsor…unga som gamla, som inte tar sitt ansvar som föräldrar på största allvar.
Jäkligt bra skrivet fina duu! <3 Kramar!