Du träffade mig.

Många har läst min blogg sen jag väntade Wilja, men jag vill då också berätta att bloggen speglar vem jag är. Men bloggen är också bara en bråkdel utav mitt liv, finns så mycket jag aldrig skulle nämna för jag är försiktig mot såna som ni som har mage att kommentera de ni gjort under inlägget nedan.

Dom som personer som finns i min omgivning är jag rädd om, och varför jag inte berättar om mina 7 syskon i denna blogg det är för att det är irrelevant. Om jag skriver: träffat min bror idag på stan! Vet du vem utav 4 det är då? Nej, för det ska du och ni strunta blanka fan i.

Min familj har genomgått nog, och i och med att man kan säga något sånt som du precis gjort, då vet jag inte vart ditt hjärta sitter. Och du får gärna utveckla dig mer om hur du kan vara så grym? Vi har idag begravt en 27 årig ung kille, två föräldrar har begravt sin son. En syster som förlorat sin bror, tre styvsyskon som förlorat sin bror som fanns där och skyddade oss mot allt som hände hemma när vi var små.

Du och ni vet ingenting om mitt liv, om min uppväxt, om vad vi har tvingats gå igenom. Martin var vår klippa i allt. Han var inte vår biologiska bror, men han var mer bror för oss än många andra. Men han var också en vän, en väldigt bra vän och omtyckt utav precis alla.

När jag var 17 år och hamnade i helt fel kretsar, tog han hand om mig. Han hjälpte mig på rätt bana, hur arg jag än var på honom så fick jag stanna hemma hos honom och han fick mig att lova att aldrig gå den vägen han gjort. Och jag lyssnade, utan honom och utan mina syskon så hade inte jag stått här idag, och om jag hade klarat allt. Hade jag inte haft det liv jag har idag.

Mina syskon har varit mig mer nära än mina föräldrar, Gosia har varit mitt allt. Likaså de andra, på sina sätt.
Så ta aldrig någonsin ifrån mig att få sörja över någon jag älskar.
Tack för mig.